Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Det nationella diabetesteamet: David Nathanson, överläkare, ordförande Svensk förening för diabetologi, Ingela Bredenberg, diabetessjuksköterska, ordförande Svensk förening för sjuksköterskor i diabetesvård, Anna Olivecrona, överläkare, ordförande i barnläkarföreningens delförening för endokrinologi och diabetes, Inga-Lena Andersson, dietist, ordförande Dietisternas riksförbund, och Fredrik Löndahl, jurist, förbundsordförande Svenska diabetesförbundet.

Det nationella diabetesteamet: David Nathanson, överläkare, ordförande Svensk förening för diabetologi, Ingela Bredenberg, diabetessjuksköterska, ordförande Svensk förening för sjuksköterskor i diabetesvård, Anna Olivecrona, överläkare, ordförande i barnläkarföreningens delförening för endokrinologi och diabetes, Inga-Lena Andersson, dietist, ordförande Dietisternas riksförbund, och Fredrik Löndahl, jurist, förbundsordförande Svenska diabetesförbundet.

”Fel och ojämlikt att ta betalt för viktigt diabeteshjälpmedel”

Alla landsting bör klara av att erbjuda sina dia­betes­drabbade invånare en modern vård, skriver det nationella diabetesteamet i en debattartikel.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Minst 450 000 personer i Sverige har typ 2-diabetes och cirka 50 000 lever med typ 1-dia­betes. Även om livslängden för personer med diabetes har ökat markant de senaste decennierna så har fortfarande diabetespatienter en förväntat kortare livslängd till följd av den ökade risken för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar.

Vi vet i dag att livskvaliteten försämras betydligt när man lever med diabetes. De som behandlas med insulin och därmed har behov av att mäta blod­sockret upprepade gånger dagligen upplever att sjukdomen inkräktar mycket på deras liv.

De senaste åren har utvecklingen för tekniska hjälpmedel till personer som lever med typ 1-diabetes tagit stora kliv framåt. Det finns numera tillgång till sockermätare som kontinuerligt kan mäta vävnadssocker, så kallad kontinuerlig glukosmätning. I dagsläget finns ett antal studier som visar att kontinuerlig glukosmätning bidrar till att åstadkomma en bättre blodsockerkontroll.

“Personer som behandlas med kontinuerlig glukosmätning upplever ofta en bättre livskvalitet”

HbA1c är det mått som används för att förutsäga komplikationer. Data från det nationella diabetes­registret visar att HbA1c har sjunkit parallellt med att förskrivningen av kontinuerlig glukosmätning har ökat. Vi vet även att utöver det stora lidande som diabeteskomplikationerna orsakar patienterna så är det dessutom dessa komplikationer som är mest kostnads­drivande. Personer som behandlas med kontinuerlig glukosmätning upplever ofta en bättre livskvalitet då de inte behöver mäta sig genom att sticka sig i fingrarna upprepade gånger dagligen. Dessutom skyddar kontinuerlig glukosmätning i hög grad mot hypoglykemi (lågt blodsocker). Hypoglykemi är den vanligaste komplikationen till insulinbehandling och kan leda till medvetslöshet, kramper och i värsta fall till döden.

Ett övergripande mål med behandlingen av typ 1-diabetes är att uppnå normala blod­socker­värden utan risk för allvarlig hypoglykemi. Ett av de mest effektiva verktygen för att uppnå detta mål är kontinuerlig glukosmätning.

Nationella programrådet för diabetes publicerade hösten 2017 ett vårdprogram för kontinuerlig glukosmätning vid typ 1-diabetes. Trots detta så planerar i nuläget ett flertal landsting att göra egna kriterie­listor för indikation gällande kontinuerlig glukos­mätning.

Ett av dessa landsting är Västerbottens läns landsting som nu har beslutat att ta ut en avgift för kontinuerlig glukosmätning från vuxna personer med diabetes. Även Stockholms läns landsting har gjort en egen tolkning och beskurit kriterierna som tagits fram av den nationella expertgruppen.

Sveriges nationella diabetesteam arbetar för en bättre och mer jämlik diabetesvård i landet. Vi är oroade över att regioner och landsting inte fullt ut accepterar evidensbaserad nationell kunskaps­styrning.

• Vi anser: Att det är oetiskt att man som diabetesdrabbad i ett landsting ska tvingas betala för ett tekniskt hjälpmedel som man i andra delar av Sverige får kostnadsfritt.
• Vi befarar: Att resurssvaga individer avstår från att be om förskrivning av kontinuerlig glukosmätning om man väljer att avgiftsbelägga kontinuerlig glukos­mätning.
• Vi önskar: Att resurser tillförs och fördelas jämlikt så att alla landsting klarar av att erbjuda sina dia­betes­drabbade invånare en modern vård.

Vi vädjar nu med ledning av ovanstående resonemang att kontinuerlig glukosmätning förskrivs jämlikt i Sverige enligt den kriterielista som det nationella programrådet har tagit fram. Vi är mycket angelägna om att det inte ska finnas regionala skillnader som innebär att resurssvaga individer i vissa landsting fråntas möjligheten till att få den behandling som är indicerad enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Åtgärder som på kort sikt förefaller vara ekonomiskt gynnsamma kan på lång sikt visa sig innebära en stor kostnad för både individ och samhälle. 

Kommentarer