Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

 Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping.

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping. Bild: Stefan Persson/Bildbyrån

”Hur mycket föräldraroll ska läkaren ta på sig?”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Alltså hör på här, säger patienten. Jag vill inte ha sån där skit, jag tror inte på de där medicinerna. Det känns inte bra i kroppen när jag tar dom. Jag vägrar.

Patienten är en man i 30-årsåldern med en farlig sjukdom. Något behöver göras. Hur mycket föräldraroll ska man ta på sig egentligen? Går ju inte att hota med indraget lördagsgodis direkt, kanske hota med indraget liv i stället? Slå näven i bordet. 

Jag tänker att när jag var yngre blev jag argare och mer frustrerad, vinglade omkring mellan patient­respekt och irritation. Nu är jag mer laissez-fair, eller har jag förslappats? Tappat stinget? Kanske har jag mognat och insett att man har ett eget ansvar för sitt liv. Eller har alla det? Hur långt kan man dra det ansvaret? Tänk om patienten inte har insett vilka faror det handlat om? Han har kanske inte fått någon informed consent i praktiken, bara ett doktorsmummel, som inte varit tydligt nog, trots att jag inbillat mig det, eftersom jag halvt omedvetet inte vill skuldbelägga honom som inte klarar av att leva upp till alla duktiga levnadskrav som jag själv – högutbildad, motionerad och normalviktig – klarar av. 

Eller ska jag säga till patienten: Du har inte sett vad jag har sett, du har inte sett unga människor falla döda ned, förstörda liv till ingen nytta. Ska jag berätta sådant? Går det alls att formulera? Och vad är det för idé att prata om risker med en patient som gillar att köra motorcyklar utför stup?

Eller så här: Hur mycket egen­ansvar är rimligt att kräva av en patient som sannolikt inte har kapacitet att inse konsekvenserna av sitt handlande på grund av neuro­psykiatrisk funktionsnedsättning eller annan psykiatrisk åkomma? 

En sak är säker, den auktoritära stilen är i varje fall inte att rekommendera. Jag tar till andra knep som jag fått lära mig på kurs.

– Vad har du själv för tankar runt hur du skulle kunna förbättra din hälsa?

Det blir bom igen.

– Det vet väl inte jag, det är ju du som är doktorn! Men jag känner ju min egen kropp. Medicinen känns inte bra och då är den inte bra.

Så blir det ju. Informations­sam­hället gör alla till experter. Man är expert på sin egen kropp, den som bor i kroppen förnimmer och kontrollerar den. Men när kropps­experten kommer till läkaren kan en expertkonflikt uppstå. Vilken är den rätta tolkningen? Vad är fake news?

Inte roligt att släppa iväg obehandlade patienter. Kan inte annat än att hoppas att det ska gå bra och att inget vitalt elände händer, helst bara lite förkylning som triggar lite hosta och färre cigaretter. 

Men det finns ett bra sätt. Det är primärvårdens bästa vapen. Det är räddningen när besökstiden är slut, samsynen uteblir och saker inte fungerar.

– Du, jag ringer dej på måndag och kollar hur läget är så tar vi ett nytt snack. 

Okey, säger patienten. Det blir bra.

Kontinuiteten. Den täta uppföljningen. Ett nytt samtal. Vårt blåljus.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler