Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus.

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus.

”11 procent av BNP men inget kaffe fredag kväll”

När fredagkvällen kommer är barnläkaren Annika Janson så trött, och ändå ligger Sverige sist i OECD vad gäller antal besök per läkare. Är vi långsamma eller omständliga, undrar hon.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Fredagseftermiddagen går mot kväll när jag sitter kvar för att reda upp dagen. Redan efter ronden på avdelningen var jag sen till morgonens första patient på mottagningen. Nästa kom med en resursperson och en skolsköterska, mamman grät och det gick inte att som ett tåg köra in förseningen. Jag kom för sent till lunchmötet och hann ha ytter­ligare ett besök och undervisa en patientfamilj en timme och ringa två andra. All­deles nyss pratade jag med kollegan på vårt andra sjukhus som också var kvar på jobbet och redo att på måndag ta hand om den pojke vi vårdat när de saknade platser.

Nu är doktorn trött. Snart ska flexklockan få ännu några timmar som kommer att frysa inne i nästa avstämning. Jag funderar på att muta mig själv med kaffe men minns att det brukar larmas och låsas så här dags, och kanske kommer jag inte in igen om jag hämtar en mugg brun tröst.

Så jag trampar mig fram, skriver journalerna själv i vår fina mall, lägger in samma värden i kvalitets­registret och fixar några intyg och skriver ett par remisser i datorn och kryssar, kryssar, kryssar alla obligatoriska fält som mottagarna kräver. För alla andra verksamheter har också haft sina kvalitetsprocesser som tarvar information.

“Är vi bara ­långsamma eller omständliga?”

Jag är nöjd när alla papper och siffror är på rätt ställe och lommar hemåt. Men jag har varit ohyggligt improduktiv om man granskar min bokningskalender. Som heltidsdoktor har jag haft futtiga 13 fysiska patient­besök den här veckan. Jag har lett två patientkonferenser, föreläst för 20 kandidater i fyra timmar, haft APT, haft hand­ledar­träff med en ST-läkare, tagit hand om den nysjuka gossen och bedömt en hel hoper remisser. Men det syns inte.

OECD, den stora ekonomiska samarbetsorganisationen, publicerar jämförelser av de 35 medlemsländernas sjukvård (Health at a Glance, OECD 2017). Det är faktiskt oerhört spännande läsning. Man kan jämföra lite extra med länder som liknar vårt, som kör ungefär 11 procent av BNP till sjukvård vilket är mellan fem och sextusen dollar per person och år.

Tyskland sticker ut för att folk går så ofta till doktorn, tio gånger per år, medan vi i Sverige avviker för att vi går så sällan, inte ens ett besök per kvartal. Då blir det förstås mer öppenvård i Tyskland än hos oss, och högre andel sjukhusvård här. Syd­koreanska läkare träffar mer än tio gånger så många patienter som svenska, tjugo per dag i genom­snitt, och tyska läkare fyra gånger så många som vi. Min morgons komplexa besök, kan de göras tätare, mindre omfattande och därmed snabbare? Vill våra patienter ha det så: lite men ofta?

Vi ligger sist i produktivitetsligan och ändå är jag helt säker på att fler kollegor än jag är trötta denna fredagskväll. Är det våra patienter som har orimligt höga förväntningar? Eller är vi bara långsamma eller omständliga? Är det gör-det-själv-kulturen där vi tycker det är enklare att sköta stora delar av patientadministrationen än att delegera samma uppgifter till andra? Eller våra tröga bokningssystem och journaler som fortfarande inte pratar med kvalitetsregistren?

Jag vet inte, men jag är helt säker på att jag inte slagit dank. Den gamla klyschan om skillnaden mellan att ”göra saker rätt” och ”göra rätt saker” ger inte så mycket vägledning i praktiken.

Kommentarer