Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad. Bild: Fredrik Karlsson/Bildbyrån

”Klamydia får mig att känna mig som en duktig läkare”

Min favoritsjukdom är klamydia. Diagnosen är lätt att ställa, den är lätt att behandla, och framför allt: det är lätt att förklara hur man har fått den. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Min pappa hade en knöl på bakhuvudet, och hans far hade en likadan. Farfar för att han blev överkörd av en höskrinda som barn, och pappa ärvde knölen av honom. Båda blev skalliga tidigt och därför syntes deras knölar på långt håll. Vad som inte syntes var att jag under min linblonda kalufs bar på en exakt likadan.

När jag skulle plugga in de 178 olika benen, utskotten och håligheterna på skallen på läkar­linjen lärde jag mig att knölen hette protuberantia occipitalis externa, den yttre nackknölen, som de stora musklerna i nacken fäster vid. Så visst hade pappa rätt, han hade ärvt den, precis som alla i släkten. Alla i människosläktet faktiskt.

Men det var inte höskrindans fel, det var evolutionen.

Kunskapen om varför vi får sjukdomar är ett hopkok av det vi läst i skolan, sett på TV, hört av vänner och släktingar, och läst på internet. Slutsatserna blir inte alltid medicinskt korrekta.

”Det måste vara på grund av all stress” eller: ”de här utslagen måste komma inifrån. Det är något som är fel i kroppen” eller ”jag är säker på att jag har histaminintolerans, jag har läst alla trådar om det på Flashback. Det förklarar alla mina symtom”, hör man ibland.

Hur mycket ska man säga emot som doktor? Man vill ju inte bli osams med sina patienter. Jag brukar tänka på den amerikanska tv-terapeuten dr Phils visdomsord: vill du ha rätt eller vill du ha en relation?

Folk får faktiskt tro vad de vill. Får vi bra kontakt går de med på mina förslag ändå.

Min favoritsjukdom är klamydia. Inte för att jag vill att någon ska drabbas, men den får mig att känna mig som en duktig läkare. Diagnosen är lätt att ställa, den är lätt att behandla, och framför allt: det är lätt att förklara hur man har fått den. Vore alla sjukdomar som klamydia behövdes det inga läkare. Och vad nöjda patienterna skulle vara! Men tyvärr. Vi har sjukdomar som eksem och psoriasis, som vi inte kan bota, och heller inte säga varför man fått dem. Då kan den ärftliga faktorn vara en tröst för både läkaren och patienten. Läkaren får åtminstone en delförklaring för att inte tappa ansiktet och patienten slipper vara ensam med sina krämer och utslag.

“Logiskt, enligt patienten. Mindre sannolikt, enligt mig.”

Häromdagen mötte jag en patient med en röd fläck på kinden, knappt synlig för blotta ögat. Hen misstänkte själv att det var ett basaliom. För hens pappa hade haft ett basaliom på exakt det stället.

Av alla kroppens knappt 20 000 kvadratcentimeter skulle hen alltså ha fått samma typ av hudtumör, på samma kvadratcentimeter av kroppen, som pappan. Logiskt, enligt patienten. Mindre sannolikt, enligt mig.

Jag suckade inombords när jag tog fram dermatoskopet. Det är säkert en finne, tänkte jag. Visst finns det genetisk faktor, men samma plats … Men bilden var urtypisk: rosa med ljusröda slingrande kärl.

Det var skickligt av hen att upptäcka den minimala tumören – det hade hon inte gjort utan pappans erfarenhet. Ärvd tillsammans med hans hudtyp och solvanor. 

Kommentarer