Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus.

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus. Bild: Petter Arvidson/Bildbyrån

”15-årskrisen drabbar alla och ska inte underskattas”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag har jobbat på sjukhuset i drygt 15 år. Det är en farlig ålder. Vid den här åldern drabbas många läkare och sjuksköterskor av 15-årskrisen.

Orsaken till 15-årskrisen är känd. När en sjuksköterska eller läkare har varit kliniskt aktiv i 15 år är den initiala förälskelsen över. De spännande morgonronderna är ett minne blott. Man blir inte torr i munnen och får pulsstegring av upphetsning när man upptäcker en diagnos för första gången. Halva karriären har snart gått och man börjar fundera på om man har gjort rätt val i livet. Än finns det tid att sadla om!

Följden av krisen är ofta att läkare och sköterskor börjar vänsterprassla. De ser sig om efter nytt sällskap och blir otrogna hemma­kliniken. De börjar gå till en privat mottagning någon kväll i veckan. De förälskar sig i Norge, dit de åker under intensiva, heta, lönsamma veckor. Det är under 15-årskrisen som kollegor separerar från patienterna och blir studierektorer, verksamhetsutvecklare, strateger och universitetslektorer. Vissa börjar till och med att nätdejta via så kallade ”digitala vårdmöten”.

Men det farligaste av allt är att vissa, som del av sin krisreaktion, börjar fundera på att göra karriär som chef! På heltid. Helt utan patientkontakt. De är så vilsna att de börjar identifiera sig som administratörer. Vad är en sliten, stressig, osexig klinik mot en fräsch, obefläckad, statusfylld administrationskorridor? Vem vill ha vita, pösiga landstingskläder när man kan gå runt i en Odd Molly-kofta eller kavaj och jeans?

Och även om denna förälskelse är över­gående och man ångrar sig och längtar tillbaka till kliniken, så är denna process ofta irreversibel. Bara en kortare vistelse i administrativa flygeln kan göra att man känner sig kliniskt rostig och inte vågar tillbaka till patienterna. Och så är man fast i en administrativ, uppåtgående, ond spiral! Dyr, klinisk erfarenhet spolas ned i toaletten.

Men hur behandlas då 15-årskrisen? Det finns fyra alternativ:

• Aktiv exspektans. Om symtomen är lindriga kan man vänta och se. Efter ett par år brukar krisen gå över.

• Psykofarmaka. Personen börjar själv­medi­cinera med vin som kostar mer än trehundra kronor flaskan, spenderar stor del av fritiden på vinprovningar och köper en vinkyl. En biverkan är att personen i lunch­rummet börjar mumla om att Dafgårds kåldolmar har toner av rabarber, umami och hästpiss.

• Acceptance and commitment therapy. Personen träffar en psykolog och lägger upp ett program med syfte att känna att det är meningsfullt att operera en höftfraktur, dela ut rätt medicin eller skriva ett sjukintyg.

• Deep brain stimulation. Det sista steget i behandlingstrappan. Indicerat när doktorn eller sköterskan börjar yra om att söka den utannonserade tjänsten som divisionschef. Om kärnorna för självkänsla i amygdala återaktiveras kan personen inse att hen gör ett betydelsefullt arbete för patienterna och snart vara tillbaka i kliniken.

Sammanfattning: 15-årskrisen drabbar alla och kan behandlas, men mer forskning behövs.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler