Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö.

Anna Spencer, överläkare i palliativ vård/ASIH Malmö. Bild: Ludvig Thunman/Bildbyrån

”Som läkare måste jag inte alltid ha svar på allt”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Det skulle ju ha varit en solig morgon! Nu vaknar jag till plus sju grader, dimma och duggregn. Går ändå upp 06:37, brer smör­gåsar, tar fram termosen. Vi hade ju bestämt! Gör te, packar iordning och först när jag går ut och hämtar tidningen kan jag koppla ur autopiloten. Det blir inte vitsippsfrukost i bokskogen i dag. Klockan 07:09 vacklar jag ändå mellan att väcka barnen eller låta dem sova, så jag sätter mig med sista teslatten och rekapitulerar senaste veckan på jobbet. Vad var bäst? Sämst? Vad var oväntat?

Bäst var stunden med patienten i det kala rummets unkna morgonluft. Vi satt på påslakan med skriklila blommor (som hans mamma skickat tvärs över jordklotet för att pigga upp) och delade tystnaden. En ordlös boll av sorg i våra händer. Han klappade min handrygg och sade ”You know, when I see you, I feel great confidence!”. Sorgbollen började glöda som en sol i mitt bröst.

Oväntat var samtalet som började med ”Jo, det var det här med tilliten …” och slutade med en lättad patient som inte behövde oroa sig mer för hur det kunde bli på slutet. ”Vi kan inte ge dödshjälp”, sade jag, ”men vi kan helt lindra din ångest.”

Så många människor som är rädda att ”bli liggande”. Rädda att bli hanterade som kropp utan själ. Bli feltolkade och fel­behand­lade. En del av dödshjälpsdebatten handlar nog om att så många saknar tillit. Ett allvarligt tecken på urholkat förtroende för sjukvården och dess värdegrundsfluff. Fluff är en kraftfull ångestskapare.

Sämst var när jag själv, i ett annat sammanhang, gick in med negativa förväntningar och full av fördömanden och satt och gnällde i mitt inre. En akut fluffreaktion! Det var ingen måtta på hur dåliga de andra var, hur oförstående, inställsamma, naiva och nääee, ville jag verkligen vara i det sammanhanget mer? Ansiktet stramade av mental urtikaria.

Sen. På kvällen. Insikter som gav perspektiv­skifte. Kände mig skamsen, privilegierad, tacksam. Vem är jag att döma?

Roligast var en patient som pratade oavbrutet och på högsta volym – jag misstänkte hög kortisondos men han sade att han alltid var pratsam – och när han pausade för att hämta andan passade jag på att säga något. Då tittade han förargat på mig och sade ”nu fick du mig att tappa tråden”.

Tonåringarna kommer ut i köket och vi konstaterar att det inte blir gökotta. ”Vi kan väl spela kort?” säger den yngsta och tillägger att det är mysigt att dricka termoste. Klockan 07:35 dukar vi upp matsäcken på bordet och spelar kort. Det gäller att an­passa sig. Vara flexibel. Såsom i hemmet så ock på jobbet. Man kan ha en massa föreställningar om hur det ska vara – hur man själv ska vara – vem man ska möta och hur samtalet ska gå. Och så blir det precis tvärtom.

Eller, i alla fall inte som man trott. Ibland bättre, ibland sämre. Ju längre jag lever och arbetar, desto tydligare blir det att jag inte måste ha färdiga svar på allt. Ofta löser sig saker med hjälp av tiden. Och tilliten. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler