”Ett mästrande tilltal är bara till skada för folkhälsoarbetet” - Debatt - Dagens Medicin

Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Johan Carlson, generaldirektör Folkhälso­myndigheten.

Johan Carlson, generaldirektör Folkhälso­myndigheten. Bild: Lena Katarina Johansson

”Ett mästrande tilltal är bara till skada för folkhälsoarbetet”

Arbetet med att förändra levnads­vanorna är beroende av medborgarnas förståelse och deras vilja och förmåga att bidra, skriver Folkhälso­myndighetens generaldirektör Johan Carlson.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
“Hälsorisker kan inte bara ’informeras bort’ med kampanjer och käcka tillrop”

Vårdens problem kan inte enbart lösas med resursförstärkningar, som många tycks tro. För att klara dagens och framtidens utmaningar måste större resurser investeras i hälsa, det vill säga på att förhindra och fördröja uppkomsten av sjukdomar. Dessa investeringar måste i huvudsak ske utanför hälso- och sjukvårdens ram.

Inom Folkhälso­myndigheten har vi länge förstått att god hälso- och sjukvård inte kan bedrivas utan att samtidigt investera i hälsa. Barnvaccinationerna, livsmedels- och sjukhus­hygienen, åtgärder mot alkoholmissbruk och tobaks­rökning, insatser mot trafik­döden och mobiliseringen mot hiv/aids är några exempel. Därför måste vi identifiera dagens hälso­utmaningar och tackla dagens sjukvårdskris på samma framgångsrika sätt som tidigare. Arbetet bedrivs på tre nivåer.

1. Förbättra människors livsvillkor och makt över sin hälsa. Personer med kort utbildning och svag socioekonomisk status lever kortare och drabbas i större utsträckning av våra stora folksjukdomar. En väl fungerande skola är basen för en god och jämlik hälsa. Egen försörjning, frihet från våld i hem och samhälle och större makt över sitt eget liv samt jämställdhet mellan könen är andra avgörande faktorer. Hälsofrågorna behöver också lyftas fram i den fysiska planeringen och i utbildnings-, arbetsmarknads- och näringspolitiken..

2. Stöd medborgarna till ett hälsosamt liv. Våra levnadsvanor styr till stor del förekomsten av sjukdom och förändrade vanor kan alltså innebära stora besparingar för vården. Tobaks­rökningen behöver minska ytterligare. Mer hälsosamma mat- och dryckesvanor (alkoholhaltiga och andra) måste stimuleras och samhället måste byggas så att fysisk aktivitet och bättre psykisk hälsa främjas.

Olikheter i levnadsvanor grundade i social bakgrund och utbildning är en viktig förklaring till den ojämlika hälsan. Hälsorisker kan därför inte bara ”informeras bort” med kampanjer och käcka tillrop. Dåligt genomtänkta kampanjer eller missriktade ekonomiska stöd kan till och med öka hälsoskillnaderna genom att de gynnar individer som redan har en relativt god hälsa.

De största hälsoriskerna måste ibland hanteras med begränsningar av individens frihet exempelvis i trafik- och narkotikalagstiftning men även tillgänglighetsbegränsningar av tobak och alkohol. I det stora hela är dock arbetet med att förändra levnads­vanorna beroende av medborgarnas förståelse och deras vilja och förmåga att bidra. Därför är ett mästrande och moralistiskt tilltal till skada för folkhälsoarbetet. Det går att förena tydlighet om vad som minskar sjukdomsbördan och stärker samhället med en tolerans för individens val och möjligheter. Här har vi – myndigheter, politiker och civilsamhället – en väg att vandra.

3. Fokusera på prevention i vården. Den ojämlika hälsan är knappast sjukvårdens fel men vården skulle kunna bidra ännu mer till att utjämna skillnaderna. Rådgivning till patienten är en del, men hälso- och sjukvården med sitt stora kunnande, sin höga status och sina stora ytor mot samhället behöver engageras mer i folkhälsoarbetet. Då krävs en utbyggd primärvård med kortare avstånd och tätare kontakter mellan professioner, patienter och samhället.

Vidare krävs fortsatta satsningar på det som hittills varit så framgångsrikt för hälsan; vaccinationsprogrammen, mödra- och barnavårdscentraler samt elevhälsan. Arbetet mot antibiotikaresistens måste ha hög prioritet liksom sexuell och reproduktiv hälsa. Insatserna måste riktas även mot migranter och andra svårnådda grupper.

Jag vet att det finns ett stort intresse från vårdens professioner att arbeta mer hälsofrämjande. Tyvärr tvingas detta engagemang ofta stå tillbaka för de mer akuta vårdproblemen.

Vi står nu vid ett vägskäl där de långsiktiga perspektiven måste få ett större genomslag och inte försvinna i dagspolitikens ofta kortsiktiga lösningar. Ledarskap och mod krävs på alla nivåer, inte minst utanför hälsosektorn, om vi nu ska lyckas sätta hälsan i fokus inom alla politikområden och på detta sätt minska trycket på sjukvården. 

Relaterat material

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler