”Jag ser tanten försvinna ­uppför monsterbacken”

Jag cyklar till jobbet. Då känner jag mig som en god människa. Jag minskar kol­dioxid­utsläppen och är snäll mot miljön. Jag får en liten mängd motion, vilket kan bidra till bättre hälsa och mindre belastning av sjukvården. Jag minskar köerna i rusnings­trafiken.

Jag är således harmonisk och glad, och trampar uppför Sankt Hans backar. (Några stora kullar i norra Lund. Uppbyggda av sopor och oönskade kemikalier. Även kallade Monte Composto.)

Det är då det händer! Som en blixt från en klar himmel. En cykel far förbi mig som en raket!

Att jag blir omcyklad är i och för sig inget unikt. Jag har medio­ker kondition och en sketen treväxlad Monark. Ganska ofta blir jag omkörd av medelålders män i tajta lycrabyxor och tuffa glasögon, som rider på 38-växlade racer­cyklar av kol­fiber­material. Det gör mig inte det minsta upprörd. De ska köra om mig.Men det som händer nu är att jag blir omkörd i uppförsbacke av en 70-årig kvinna! En tant! På en damcykel med tjocka, gråa däck och cykelkorg. Med en ful hjälm, som ska se ut som en hatt. Hennes färgglada kappa fladdrar förbi och skrattar åt min svarta funktions­jacka i glansigt andas-material. Jag är knäckt.

Min första tanke är: Jag är sjuk! Det är nu min progressiva, irreversibla diagnos börjar nystas upp. Någon malign anemi? Myastenia gravis? Dilaterad kardiomyopati? Pleura­vätska av en lungcancer? Min nekrolog blixtrar förbi: Henrik Widegren blev 47 år … 

Sedan tänker jag: Hon kanske har varit elitidrottare och hållit igång efter karriären slutade? Hon kanske vann Vättern­rundan 1975 och tävlar nu i seniorlandslaget?

Min tredje tanke är: Jag är utsatt för ett youtubeprank! Som när man sminkar upp kropps­byggare till gamla gubbar och släpper in dem på ett gym för att knäcka de unga killarna. Men nej, jag ser ingen kamera.

Men då ser jag det! Hon har en elcykel! Hon har en motor till hjälp. Det är fusk. Fusk! Jag skymtar ett hånflin i hennes mungipa och ser henne segla uppför monsterbacken och hennes röda kappa fladdrar som Stål­mannens.

Förstå mig nu rätt. Jag inser att det är bättre för miljön att folk cyklar elcykel än att de åker bil eller buss. Det är också bättre för folkhälsan att människor trampar lite grann än att de inte trampar alls. Men det är fusk! Personer som har elcykel fuskar!

För det fina med cykling är att det är rättvist. Jag trampar fram min kropp med min egen kraft. Om min kraft är liten går det långsamt. Om min kraft är stor går det fort. Om jag har dålig kondition kommer folk köra om mig och jag tycker att det är helt okej, för de är mer vältränade än jag.

Min lösning på detta stora och tilltagande samhällsproblem är:
Alla elcyklister borde ha en stor, orange skylt där det står: 

”Jag har elcykel och är en fuskare”.

Det ska inte heta ”elcykel”, utan ”elmotor­cykel”. Elcyklister ska bara få cykla på motor­vägar. Och sen ska vi se hur tuffa dom är!

Syftet är förstås att medelålders män med halvdålig kondition och funktionsjacka inte ska känna sig kränkta. Som vanligt. 

Tillbaka till Krönika