Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Annika Janson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

”Vikten av att stärka alla länkarna i kedjan”

I framgångsrika organisationer ser alla, från golv till tak, sin roll i slutresultatet, skriver Annika Janson. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Mataffären där jag ibland handlar är enorm. Det händer att jag måste leta efter ströbröd, kapris, tandpetare eller något annat som jag endast sällan behöver. När jag då frågar en butiksanställd släpper hon eller han alltid sina sysslor och följer med mig ända till tandpetarhyllan. Personen fattar att en svepande gest mot ”rad 7 monter 3” inte duger. Eller så har de, allihopa, gått samma kurs. Kanske står det som en punkt i deras arbets­beskrivning att de ska följa gamla tanter.

Det heter säkert ”kundmöte” i deras värld. Men utmaningen ser likartad ut i sjukvården. Den som träffar patienten är den som bär chansen att göra något bra eller något dåligt. Sedan kan organisationen bakom se ut hur som helst.

Vi har alla mött kantiga människor som gör fel. En gång låg jag nyopererad i strikt framstupa läge på en sjukhussal. Jag bad en person i arbetskläder vars ben jag skymtade om ett glas vatten. Nej, fick jag höra, hon höll på med frukostbeställningarna nu. Att bli avvisad när man är törstig och ledsen är svårt och det är typiskt nog ett av mina starkaste minnen från den där händelsen.

Nyligen tog jag hand om en tvååring som just fått diabetes och som var precis på gränsen till att kräva intensivvård. Hennes föräldrar talar inte svenska. Men med tolk kunde mamma berätta att föräldrarna hade varit oroliga och sökt vård några dagar tidigare eftersom flickan kissade så mycket. En receptionist hade avvisat dem och givit dem en tid två dagar senare.

“Damen i luckan var den som hade chansen att göra rätt, och här blev det fel. ”

Damen i luckan var den som hade chansen att göra rätt, och här blev det fel. Att sortera patienter för att bestämma vem som behöver vård är ett svårt uppdrag som kräver kunskap och erfarenhet. Ett urinprov hade avslöjat diagnosen eller så kunde barnet ha hänvisats till barnsjukhuset direkt.

Inte sällan, tycker jag, är det patienter med begränsade språkkunskaper som hamnar snett i vården. Så när vi saknar gemensamt språk borde en röd varningsflagga hissas – begriper jag vad den här personen faktiskt menar?

I framgångsrika organisationer ser alla, från golv till tak, sin roll i slutresultatet. Jag gör det jag kan och lämnar över till kollegan på ett tydligt sätt när jag ska. ”Rätt från mig till dig” löd en av de tidigare slogans som jag gillat bäst på Karolinska. Att lära och se vår roll i helheten gör vi i vår utbildning, fortbildning och kanske mest som medlemmar i ett arbetslag. Det är viktigt att inkludera de medarbetare som har kortast utbildning men ofta är närmast patienterna.

Vi behöver samarbeta för att stärka alla länkarna i den kedja som är god sjukvård: hjälpa varandra, skapa strukturer för samspel, påminna, täcka i försvarsspelet när en boll håller på att gå fel, ha fokus på patienten. Sjukvård är en lagsport.

För en tid sedan blev jag djupt imponerad av Nordic Medical Centre, ett norsk-etiopiskt sjukhus i Addis Abeba där alla jag mötte, från städerskor till kirurger, betonade sin roll i att förhindra de sjuk­hus­infektioner som är ett ännu större gissel än i Sverige. Och jag tänkte att om det går att skapa en sådan känsla av att vara en del av ett större sammanhang i Etiopien, med så skakiga förutsättningar, borde det gå hemma i Sverige. 

Kommentarer