Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

* Företagets kostnader i detta fall rör bara tillverknings- och distributionskostnader på marginalen. Detta är normalt enbart en bråkdel av de pris som är en följd av värde­baserad prissättning. I en del fall kan dock tillverkningskostnaderna vara mycket höga.

* Företagets kostnader i detta fall rör bara tillverknings- och distributionskostnader på marginalen. Detta är normalt enbart en bråkdel av de pris som är en följd av värde­baserad prissättning. I en del fall kan dock tillverkningskostnaderna vara mycket höga.

”Vem ska betala när prövningen är i mål?”

Det är oklart vem som bör stå för kostnaden för behandling av försökspersoner efter det att en klinisk prövning har avslutats, skriver Mikael Hoffmann. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Mikael Hoffmann, chef för stiftelsen Nepi samt ordförande i Svenska läkare­säll­skapets kommitté för läke­medels­frågor.
Bild: Pax Engström Nyström

Dyra läkemedel hotar forskningen på grund av Helsingforsdeklarationen, enligt en artikel i Dagens Medi­cin nr 21/18. Men det handlar inte bara om konsekvenser för företag och vård av att ta ansvar för fortsatt behandling, utan även om principer för prioritering. Det är politikernas ansvar att göra horisontella prioriteringar där olika behov i hela hälso- och sjukvården ställs mot varandra. När en i grunden horisontell prioritering hanteras som en vertikal prioritering inom en budget blir det självklart problem.

Helsingforsdeklarationen finns för att skydda medellösa patienter. De ska inte lockas in i behandling med kostnadsfria läkemedel för att sedan om behandlingen visar sig vara effektiv inte kunna ha råd med behandlingen. En behandling som i stället kan komma andra till nytta. Deklarationen säger i sig inget om vem som ska ta ansvar för kostnaden för behandlingen av försökspersoner efter det den kliniska prövningen avslutats. Deklarationen kom dessutom till i en tid utan de mycket dyra och ofta livslånga behandlingar som nu introduceras till små patient­grupper i form av särläkemedel.

Helsingforsdeklarationen är viktig, men beroende på hur man tolkar vem som ska ha kostnadsansvaret så uppstår olika problem. Det är uppenbart att det saknas ett enkelt Alexanderhugg för att lösa problemen, se tabellen ovan.

Men vem är vården i detta sammanhang? Som verksamhetsansvarig och/eller forsknings­ledare är det naturligt att utgå från hur kliniken får resurser och bär ansvaret för dessa. Men en budgetprocess är sällan anpassad till extrema situationer. För läkemedel är det uppenbart att en del läkemedel med måttliga kostnader kan hanteras på klinik- eller sjukhusnivå. Andra läkemedel med höga kostnader per patient måste handläggas på region-/landstingsnivå. För åter andra med extremt höga kostnader krävs hantering på nationell nivå.

Om vi accepterar att diskussionen reduceras till att handla om klinik- och sjukhusbudgetar så har vi gjort vården och patienterna en otjänst. Vi har då medverkat till att lyfta en svår horisontell prioritering direkt in i den vardagliga vertikala prioriteringen i hur den egna verksamheten kan utnyttja resurserna bäst. Det är enkelt för politiker som då inte på samma sätt konfronteras med svåra frågor. Det är mer besvärligt för de verksamhetsansvariga och forskare som får frågan i sina knän. Men framför allt bryter systemet ihop och gör det omöjligt att i praktiken lösa frågan om hur vi ska göra en klinisk prövning när kostnaden per patient är väldigt hög.

“Ska vården verkligen acceptera de priser som läkemedelsföretagen begär?”

Någon enkel lösning finns inte. Men en djupare förståelse för problemet gör det enklare att diskutera olika vägar framåt. Om vården ska ta kostnadsansvaret för ett läkemedel för prövningsdeltagarna efter att prövningen är avslutad – är det då alltid rimligt att vården ska betala det fulla listpriset? Eller borde vården då i stället bara ersätta läkemedelsföretaget för tillverknings- och distributionskostnader? Men om flertalet patienter ingår i de kliniska prövningarna – hur ska då läkemedelsföretaget kunna få sina forskningsinsatser ersatta?

Hur vi än vänder oss kvarstår ändå huvudproblemen: Ska vården verkligen acceptera de priser som läkemedelsföretagen begär – även när de innebär mycket stora vinster för företaget? Hur kan vi få till stånd en förhandling som ger företag incitament att utveckla läkemedel även för små patientgrupper utan att totalkostnad leder till att andra patientgrupper blir undanträngda? Och hur gör vi för att hålla isär horisontella och vertikala prioriteringar bättre? 

Relaterat material
Dyra läkemedel hotar viktig forskning

Kommentarer