Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

John Lapidus är doktor i ekonomisk historia och författare till boken ”Vårdstölden”.

John Lapidus är doktor i ekonomisk historia och författare till boken ”Vårdstölden”.

”Ny lag kantad av missförstånd”

För varje myt som avlivas uppstår två nya och tyvärr har de fått ett allt större fäste hos allmänheten, skriver John Lapidus om privata sjukvårdsförsäkringar.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Den 1 juli blir privata sjukvårdsförsäkringar förmånsbeskattade precis som nästan alla förmåner via arbetsgivaren. Då upphävs en statlig välfärdssponsring riktad främst till de högre samhällsklasserna. Det är ett slag mot den gömda välfärd som präglar de liberala välfärdsmodeller vilka är motsatsen till den svenska modellen. Den gömda välfärden bygger just på skatteavdrag för privata välfärdslösningar. Det resulterar i en omvänd behovsprövning där stora grupper är reellt och formellt utestängda från de statliga stödåtgärderna.

För svensk del är den gömda välfärden mest synlig inom sjukvården. På kort tid har vi fått ett parallellt system med försäkringar som tecknas av var tionde vuxen medborgare. Utvecklingen har skyndats på av gynnsamma skatteregler som upphävs med den nya lagen.

Den nya lagen har sina motståndare. Varken Sverigedemokraterna eller de borgerliga partierna vill ha den. Svenskt Näringsliv och Svensk Försäkring kräver att privata sjukvårdsförsäkringar ska vara både fria från beskattning och avdragsgilla för företagen.

Det är helt i sin ordning att argumentera för en ojämlik välfärdsmodell. Men av taktiska skäl ägnar sig den tudelade välfärdens förespråkare åt en mytbildning som inte främjar ärlig debatt i dessa frågor.

“Självklart ska vi kräva mer av det offentliga. Men vi bör noga skilja på två olika sorters kritik.”

Ett exempel är myten om trippelbeskattning. I Göteborgs-Posten (21/5-18) hävdar Aleksandra Boscanin att försäkringstagarna ”nu får betala en tredje gång för sin vård”. Liknande resonemang förs av exempelvis Per Gudmundson i Svenska Dagbladet (6/4-17), av Marcus Persson i Östersunds-Posten (7/4-17) och av Timbros Johan Ingerö i Expressen (29/8-17).

Hur förhåller det sig i verkligheten? Med den nya lagen får försäkringstagaren betala det fulla priset för sin försäkring. Då försäkringstagaren också måste betala skatt för den gemensamma vården, så blir resultatet att hen nu får betala två gånger för sin sjukvård.

Vad bra att vi kunde slå hål på den myten! Men för varje myt som avlivas uppstår två nya, och tyvärr har de fått ett allt större fäste hos allmänheten.
En av dessa myter är att delar av välfärden försvinner om vi inte har vinster i välfärden. Men det är främst skatter som finansierar de privata vårdgivarna, ett skatteinflöde som fortsätter oavsett om det står Capio eller landstinget på sjukhusskyltarna. En annan myt är att försäkringar avlastar den offentliga vården, det vill säga att ju fler som lämnar desto bättre.

Ytterligare en myt är att vi inte har råd med den offentliga vården i framtiden. Här gör den tudelade välfärdens förespråkare ett dubbelfel: offentliga och privata välfärdstjänster är lika drabbade av Baumols kostnadssjuka enligt vilken tjänster blir relativt sett dyrare än varor över tid, och denna sjuka är en naturlig följd av samhällelig utveckling. Ju rikare vi blir desto mer kommer sjukvården att kosta, men desto mer vård kommer vi därmed ha råd med.

I debatten om förmånsbeskattning finns ännu ett märkligt påstående, nämligen att ökade resurser i stort sett saknar betydelse. Den offentliga vården sägs lida av systemfel och varför beskatta om detta tillskott ändå inte kan rädda det sjunkande skeppet? Här ställs det offentliga inför ett hopplöst dilemma i förhållande till försäkringsindustrin, exempelvis av ovan nämnda Boscanin som menar att ”Om den offentliga vården hade fungerat som den ska, då skulle lösningar av denna karaktär inte behövas”.

Den offentliga vården kommer aldrig ”fungera som den ska” i meningen helt friktionsfritt och utan någon som helst väntetid. Men problemen blir givetvis mer akuta om vi minskar resurserna och ger åt dem som inte vill vara med längre.

Enligt en ny rapport från SKL håller svensk vård hög standard. Men genom att ständigt ifrågasätta ”systemet” lyckas den tudelade välfärdens förespråkare så allt större tvivel hos medborgarna.

Självklart ska vi kräva mer av det offentliga. Men vi bör noga skilja på två olika sorters kritik.

Å ena sidan den som drivs av viljan att förbättra. Å andra sidan en kritik som drivs av affärsintresset att sälja fler försäkringar, eller av en ideologisk ambition att förändra den svenska välfärdsmodellen i grunden.

John Lapidus, doktor i ekonomisk historia och författare till boken ”Vårdstölden”

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler