Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Paul Greengard, till vänster, delade Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000 med Arvid Carlsson, till höger, och Eric Kandel. De fick priset för sina upptäckter om signalsubstanser i nervsystemet.

Paul Greengard, till vänster, delade Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000 med Arvid Carlsson, till höger, och Eric Kandel. De fick priset för sina upptäckter om signalsubstanser i nervsystemet. Bild: Piotr A Redlinski, Johan Wingborg

Nobelkollegan hyllar Arvid Carlsson

I fredags dog den svenske forskargiganten Arvid Carlsson. Hans gärning uppmärksammas nu återigen internationellt. Han var en ”verkligt stor klinisk forskare”, säger Paul Greengard som fick Nobelpriset tillsammans med Arvid Carlsson år 2000.

Annons:
Christopher Goetz
Bild: MDS

Arvid Carlssons största upptäckt var att dopamin är en signalsubstans i hjärnan och som har betydelse för kontrollen av rörelser, vilket senare banade väg för ny behandling av Parkinsons sjukdom. Detta uppmärksammar också Paul Greengard när Dagens Medicin ber honom om en kommentar om Arvid Carlssons gärning.

– Hans arbete om dopamin ledde till utvecklingen av läkemedlet levodopa, som har varit standardbehandling av parkinsonism under 50 år. Få individer har bidragit till en sådan revolutionerande utveckling inom medicinen, skriver han i ett mejl till Dagens Medicin.

Paul Greengard är professor vid Rockefeller University i New York, USA, och delade Nobelpriset i medicin eller fysiologi med Arvid Carlsson och Eric Kandel för trions upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet.

– Arvid Carlsson, dopamin och den rationella behandlingen av Parkinsons sjukdom är tre oskiljaktigt länkade termer, kommenterar Christopher Goetz, ordförande för International Parkinson and Movement Disorder Society, i ett mejl till Dagens Medicin.

Han fortsätter:

– Arvid Carlssons tidiga laboratoriestudier på dopamin ledde till utvecklingen av dopaminprekursorer och dopaminliknande substanser för behandling av människor med Parkinsons sjukdom. Dessa upptäckter ändrade Parkinsons sjukdom från ett oförsonligt och hopplöst degenerativt tillstånd till ett kroniskt, men behandlingsbart, tillstånd som vi nu söker en bot för. Jag visste inte att han var 95 år vid sin bortgång men jag prisar hans långa och framgångsrika karriär.

Christopher Goetz är professor i neurologisk vetenskap och farmakologi vid Rush Univeristy i Chicago, USA.

Arvid Carlssons bortgång uppmärksammas i runor i både New York Times och Washington Post. Förutom upptäckterna kring dopamin beskrivs här även Arvid Carlssons insatser i utvecklingen av läkemedel mot depression. Bägge beskriver även Arvid Carlssons möten, som ung läkarkandidat, med för detta fångar från koncentrationslägren under andra världskriget.

Hemma i Sverige har Arvid Carlssons insatser hyllats av bland andra Lise Lidbäck, ordförande i patientorganisationen Neuro:

– Arvid Carlssons viktiga forskning om en av hjärnans och nervsystemets absolut viktigaste signalsubstanser har betytt och betyder oerhört mycket för såväl Neuros medlemmar som för samhället i stort. Dopaminet har stor betydelse för hela människans välmående då det påverkar både den fysiska och psykologiska hälsan, säger hon i ett uttalande på föreningens hemsida och fortsätter:

– Hans viktiga forskning har satt ljuset på komplexiteten med våra hjärnor och nervsystem och Jag beklagar djupt hans bortgång med förhoppningen om att hans viktiga arbete kommer att inspirera många efterföljare.

Vännen och kollegan Elias Eriksson, professor i farmakologi vid Göteborgs universitet, beskriver i radions P4 extra så här varför Arvid Carlsson blev framgångsrik:

– Själv brukade han säga att han hade mycket tur, att han kom in i ett område vid rätt ögonblick. Men man kan göra en stor upptäckt med tur men inte den svit av upptäckter som han gjorde. Så det måste ha varit någonting annat. Naturligtvis hade han en sorts vetenskaplig intelligens och intuition som få andra. Han kunde se och välja vilka frågeställningar som var de viktiga.

– En annan väldigt viktig sak var att han under hela yrkeslivet under 70 år var genuint intresserad av de vetenskapliga frågorna. Han avstod alla chefs- och hederspositioner som annars stör en forskares vardag. Hela tiden fokuserade han på det för honom väsentliga, de vetenskapliga problemen. Han tänkte på det jämt har man en känsla av.

Relaterat material
Nobelpristagaren Arvid Carlsson död
Svensk parkinsonforskning visades upp för världen

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler