Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

De redovisade köerna minskade under kösatsningarna. Men vad hände sedan?

De redovisade köerna minskade under kösatsningarna. Men vad hände sedan? Bild: Thinstock

”Är statens kösatsningar skadliga för patienterna?”

För några decennier sedan ansågs vårdköer vara ett argument för mer resurser inom den medicinska professionen och användes flitigt i budgettider, skriver tidigare sjukvårdsdirektören Lars-Bertil Arvidsson.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Lars-Bertil Arvidsson, allmänläkare och tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör Stockholms läns landsting.

Min tes är: Patienterna har realt inte fått kortare tid från symtomdebut till åtgärd genom kösatsningarna och de har dessutom inneburit att mer angelägen vård fått stå tillbaka.

För några decennier sedan ansågs vårdköer vara ett argument för mer resurser inom den medicinska professionen och användes flitigt i budgettider. En kö var ett kapital/lager som inte bara innebar problem utan också möjligheter. Trots olika åtgärder för att minska köerna återuppstod de i stort sett alltid trots att produktion för beräknat nytillkomna patienter var av adekvat storlek. En naturlig förklaring till detta var naturligtvis att en kö hade en återhållande funktion vad gäller indikation för till exempel operation, en annan att ny teknik/kunskap gjorde att fler kunde få behandling. I stort sett fungerade detta system väl genom fortlöpande diskussioner mellan finansiär/landsting och profession kring vårdens resursutveckling.

Sedan började staten lägga sig i med olika ”kösatsningar”. Nu fick man plötsligt resurser för att inte ha köer – observera inte a priori för att utföra mer vård. De landsting som redovisade korta köer fick mer pengar. Med vilka medel köerna kortades följdes mig veterligen inte upp. En uppenbar möjlighet att korta kötider är att införa mer sofistikerad produktionsplanering i vården. Detta innebär att du vet hur tillflödet är på till exempel en typ av operation och kapaciteten för att utföra den och behöver därför inte sätta upp en patient för åtgärd långt i förväg för att vara ”säker” på att få den utförd. Att bara vänta med att sätt upp en patient för åtgärd några veckor betyder mycket för statistiken inom till exempel databasen Väntetider i vården.

“Att bara vänta med att sätt upp en patient för åtgärd några veckor betyder mycket för statistiken”

Vi tar ett exempel. Du kommer med en ond höftled som röntgas och det visar sig finnas tecken på grav artros som i sinom tid ska opereras. Du har inte så ont och kan pröva med sjukgymnastik men för säkerhets skull sätts du upp på väntelista för operation med låg prioritet. Väntetid ett år. Din kompis har samma problem och söker samma dag sjukvården men sätts inte upp på väntelista vid detta tillfälle utan i stället tio månader senare då sjukdomen förvärrats med då hög prioritet. Väntetid två månader. Ni blir alltså opererade samtidigt för exakt samma symtom men väntetiden registreras helt olika.

De redovisade köerna minskade under kösatsningarna (Väntetider i vården) trots att produktionen av till exempel vårdtillfällen fortsatte sjunka i samma takt som tidigare och öppenvården ökade också i samma takt som tidigare (SKL databas verksamhetsstatistik). Produktionen verkade alltså inte påverkas trots tillförsel av resurser men köerna sjönk.

Vad hände då när kösatsningarna togs bort? Produktionens utveckling fortsatte i samma takt som tidigare med minskning av sluten vård och ökning av öppen vård. Vårdköerna ökade naturligtvis i databasen eftersom det inte längre fanns incitament att redovisa korta sådana utan tvärtom – nu gällde den gamla ovan beskrivna budgetmodellen igen.

En möjlig annan förklaring till händelseförloppet är att kösatsningarna påverkat prioriteringarna i vården och trängt undan annan angelägen vård (till exempel kroniska sjukdomar med fortlöpande vårdbehov) som nu återigen när satsningen avbrutits fått rätt plats i vårdens utbud och behovstrappa.

Mitt antagande är därför att kösatsningarna varit skadliga för patienterna i stort och särskilt de som haft sjukdomar som inte varit möjliga att sätta i köer och att egentligen ganska få fått kortare tid realt till åtgärd jämfört tidigare!

Lars-Bertil Arvidsson, allmänläkare och tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör Stockholms läns landsting.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler