Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Ge mig ECT om jag får svår psykotisk depression”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Hon var asylsökande från Centralasien. Tillsammans med sin fyraårige son lämnade hon sitt hemland och sökte efter trygg­heten i Sverige. Men i det nya landet tappade hon fotfästet. Hon slutade att fungera; hon kunde inte ta hand om sig själv, än mindre sin son. När sonen till sist fosterhems­placerades hade hon plötsligt ingenting kvar.

När jag träffade henne hade hon tillbringat en stor del av det senaste året inom den psykiatriska slutenvården och hade flera självmordsförsök i bagaget. Hon hade kommit dit efter att ha hittats av väktare i tunnelbanan. De fann en bruten, eländig och förvirrad kvinna och hon fördes till psykiatrin. Läkemedelsbehandlingen gav dock inte önskad effekt, i stället försämrades hon. Hon slutade att prata. Hon varken åt eller drack. Hon blev bunden till sängen i ett apatiskt tillstånd.

Vändningen kom när hon ordinerades en välbeprövad, snart hundraårig behandlingsform. Effekten var snabb och tydlig. Efter två behandlingar åt hon. Efter fyra behandlingar duschade hon, borstade sitt hår och sminkade sig. Efter sex behandlingar pratade hon. När sonen besökte henne på avdelningen såg hon lycklig ut. Hon hade haft en svår depression som hävdes med elektrokonvulsiv behandling (ECT). Det var som om hon hade återuppväckts från de döda.

“Tack vare ECT är det inte sällan lättast att hjälpa de svårast sjuka patienterna”

När jag pratar med bekanta utan insyn eller erfarenhet av psykiatri kommer inte sällan ”elchocker” på tal. Många verkar ha uppfattningen att ECT är ett hjärnförstörande ingrepp. Ett tortyrredskap och straff snarare än en behandlingsform. Något som hör, eller bör förpassas, till historieböckerna som en del av psykiatrins grumliga förflutna.

De kan inte ha mer fel. ECT är nämligen i högsta grad en del av behandlingsarsenalen inom modern psykiatri. Vid vissa tillstånd är den oöverträffad och kan vara livräddande. Men behandlingen ska förstås ges på rätt indikation och potentiell nytta ska vägas mot risker, egenskaper som ECT delar med alla andra medicinska åtgärder.

Det kan tyckas paradoxalt, men tack vare ECT är det inte sällan lättast att hjälpa de svårast sjuka patienterna. När jag träffar en patient med svår psykotisk depression kan jag med tillförsikt besluta om inläggning och förbereda för ECT. För jag vet att patienten med stor sannolikhet kommer att ­genomgå en snabb och dramatisk förbättring.

Den negativa, och ofta skrämmande, bild av ECT som ges i media och populärkultur kan orsaka verkliga problem för patienter som drabbas av allvarliga psykiatriska sjukdomar. Den kan medföra att patienter, utifrån rädsla grundad på felaktig information, väljer bort den behandling som har störst möjlighet att hjälpa dem.

Om jag själv någonsin drabbas av en svår psykotisk depression skulle jag inte tveka – ge mig ECT. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler