Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping.

Katarina Stolt Simfors, distriktsläkare i Jönköping. Bild: Stefan Persson/Bildbyrån

”Lätt dementa arga gubbar omfattas inte av tvångsvård”

Att få enslingen i skogen att uppskatta mer än tillgången på chips på ett modernt äldreboende är ingen lätt uppgift, skriver Katarina Stolt Simfors. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vissa patienter bor avsides och avståndet handlar ibland om mer än geografin. 

– Det finns nog elektricitet, säger distriktssköterskan, i alla fall i taket, men han lagar all mat på vedspisen. 

Men när det sotades senast är höljt i dunkel, för att inte säga sot eftersom man kan skriva hejsan svejsan i det svarta dammet på bordsskivor och fönsterbrädor.  

Ett gammalt syskonpar, hur mycket ska moderni­teten komma in och peta? Men så dör den ena. Var går gränsen för misär? Är bensår misär? Knappast. Men om det blir fluglarver då? Och så denna stilla­stående, dallrade hetta inne i skogen. Bara mörkt gruffs i botten på brunnen.

Det blev ett beslut om evakuering till äldre­boendet, för vattnets skull, för hälsans skull och kanske också för hemtjänstens skull, under några få veckor av hundraårigt värmerekord. Men farbrorn vägrar. 

“Var går gränsen för misär? Är bensår misär? Knappast. ”

Patienten i skogen vill inte flytta på sig, inte ens tillfälligt. Typiskt distriktsläkarfall tycker någon. Typiskt krånglig sak man aldrig fick lära sig på utbildningen tänker jag. Eller så sov jag under den kursen, eller så är det sådant som alla räknar med att man tillgodogör sig genom någon sorts mystisk osmos. 

– Du måste tala förstånd med honom, säger den trötta distriktssköterskan. Skriv ett vårdintyg eller nåt!

Jag säger att lätt dementa, icke psykotiska, arga gubbar inte omfattas av lagen om tvångsvård. Alla suckar. Och sköterskan har redan försökt med socialtjänsten men de hänvisar till oss. Men vedspisen, är den inte lite brandfarlig i alla fall? Räddningstjänsten?

Det ordnas med hembesök. En resa in i den torra skogen, bakåt i tiden. Först blir han glad, Enok, men sedan arg. Det är mörkt och kvavt i den lilla stugan, flugorna surrar. Det är svårt att se i dunklet, men Enok är inte så besvärad för han är nästan blind. Han har fått dit några vattendunkar i alla fall.

Men du förstår väl att det bara kan vara en tillfällig lösning, Enok? Hemtjänsten kan inte komma med vattendunkar till dej hela tiden? Och hur ska du tvätta dej? Fast tvättandet bekymrar inte Enok. Har aldrig gjort. Det känns på lukten. Och i köket finns illaluktande oidentifierbara högar av stank.

Sköterskan ser inte glad ut, men hon hivar upp en stor chipspåse. 

– Han har väl saltbrist också, så jag tog med den här.

Enok får sitta på köksstolen när sköterskan lindar av och lägger om bensåren. Jag försöker prata igen med Enok, öppnar påsen, ger honom lite chips i handen. Han verkar tycka om det för ganska snabbt är hela påsen slut.

– Kom gärna tillbaka och ta gärna med sådana där tunna knäckebröd igen, säger Enok när vi ska åka.

– Knäckebröd? Det är chips.

– Schepps? Schepps… säger han dröjande, som om han prövade ordet. Jaså, är det detta som kallas för schepps …

Två dagar senare är han på äldreboendet. Där finns både grill- och dillchips. 

Kommentarer