Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Barns och ungdomars könsidentitetsutveckling är en långsam process, skriver debattören angående Dagens Medicins artikel om könsdysfori bland unga.

Barns och ungdomars könsidentitetsutveckling är en långsam process, skriver debattören angående Dagens Medicins artikel om könsdysfori bland unga. Bild: Thinkstock

”Ha inte så bråttom med ingrepp”

Följer verkligen förslaget om könsbekräftande underlivs­kirurgi för personer under 18 år intentionerna för barnkonventionen? Det frågar sig Lillemor Högerås, leg. psykoterapeut.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Lillemor Högerås, leg.psykoterapeut, Tokärrs gårds läkarmottagning, Östergötland.

I en faktaruta i Dagens Medicin nr 35/18 står det att ökningen av könsdysfori ses i hela världen. Troliga bidragande faktorer som nämns är bland annat ökad kunskap, ökad tillgång till vård, större öppenhet i samhället och miljöfaktorer.

Efter att ha läst denna artikel, som också handlar om att köerna är så långa när det gäller könsutredningar, dyker många frågor upp:

Är det verkligen ökad kunskap det handlar om eller är det en bristande kunskap om vår könsidentitets­utveckling?

Gynnar det oss människor att i alla lägen få bättre tillgång till vården?

Bland andra psykoanalytikern Erik H Erikson beskriver barns och ungdomars könsidentitetsutveckling som en långsam process. Processen handlar om att redan i tidig ålder märka av de olika könen i förhållande till först och främst föräldrarna. Man övar och tränar under uppväxten, både hur det är att vara det motsatta könet och det könet vi själva ser att vi har. Ibland kan det ta sig uttryck som att den femåriga pojken plötsligt vill ha klänning och mammas läppstift för att undersöka hur det är och ibland vill små flickor ha pappas attribut.

Det är en mängd komplexa och komplicerade ­skeenden som alla unga går igenom med till exempel förluster, som insikten om att jag som pojke inte kan föda barn, och ett djupt psykologiskt arbete som har att göra med skillnader som är nödvändiga för vår utveckling. Det är sårbara och känsliga tillstånd som vi vuxna ska ha respekt för.

Men att ha respekt är inte detsamma som att gå med i processen på samma sätt som den som befinner sig mitt i den. Det är inte respekt. Respekten ligger i att förstå djupet av våra olika utvecklingsprocesser men att också ha tillgång till erfarenheten att det inte är bråttom i dessa oåterkalleliga och komplicerade beslut som till exempel underlivskirurgi och hormonbehandlingar kan vara.

Min fråga är hur de studier ser ut som påvisat att dessa skeenden måste ske snabbt?

Hjärnforskningen visar med all tydlighet att det tar upp till 25 års ålder innan hjärnan är så utvecklad att man kan förstå de yttersta konsekvenserna av sitt handlande.

Hjärnforskaren Jay Giedd skrev i Svenska Dag­bladet 10 maj 2007 att förmågor som framtids­planering, förmåga till överblick, att sålla intryck eller göra risk­bedömningar inte är utvecklade hos tonåringar.

Detta överensstämmer med utvecklingspsykologin som talar om långsamma skeenden, som måste få ta sin tid och där vuxenheten behöver ha förståelse för processen.

“Gynnar det oss människor att i alla lägen få bättre tillgång till vården?”

Jag förstår inte hur Folkhälsomyndigheten menar att förslaget om könsbekräftande underlivs­kirurgi för personer under 18 år följer intentionerna för barnkonventionen, vilket står i artikeln i Dagens Medicin. Barnkonventionen handlar om att skydda barn innan de är vuxna och då kan ta de yttersta ­konsekvenserna av sitt eget handlande. Barn­konventionen handlar inte om att vuxenheten ska följa barnen i deras sökanden efter sin identitet och åtgärda deras längtan och önskan.

I mitt arbete som legitimerad psykoterapeut märker jag att fler och fler tonårsföräldrar söker för samtal, för att de känner sig oroliga för sina tonåringar och dessutom överkörda av landsting och samhälle när deras barn vill byta kön.

Om det är som det står i faktarutan i Dagens Medicin, att fler och fler söker för könsdysfori, så tycker jag att vi behöver ställa oss fler frågor:

Ska könsidentitetsutvecklingen lösas med medicinska ingrepp i en tid när unga människor är mitt inne i en process av utveckling?

Vad händer i en människas själsliv om ambivalensen fortsätter efter ingreppen eller om man ångrar sig senare i livet? Har detta undersökts under lång tid?

Enligt artikeln i Dagens Medicin finns det dessutom en hög grad av ”psykiatrisk sjuklighet i gruppen. Depression och ångest är vanligast men även ätstörningar och neuropsykiatriska diagnoser förekommer i stor utsträckning.”

Kanske är det av ännu större vikt att vuxenheten härbärgerar dessa sköra ungdomar tills den långsamma identitetsutvecklingen fått ta sin tid? Är den ökade tillgången till vård i alla lägen till gagn för oss?

Kan vi vuxna – föräldrar, professionella och beslutsfattare – hjälpas åt att normalisera denna köns­ambivalens och osäkerhet eftersom det tillhör våra ungdomsår att vara under en process?

Måste det åtgärdas så snabbt eller med nya vård­reformer eller med nya ekonomiska anslag?

Jag tror att vuxenheten, med all sin erfarenhet av att livet är mer komplext, ganska svårt, fyllt av överraskningar och ibland alldeles underbart, ska ta mer plats för att vägleda en ungdomstid som mer än någonsin är präglad av massmedial påverkan och svek och frånvaro av klok kunskap.

Ingenting är bråttom i våra tillblivelser till mogna, älskande människor. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler