Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus.

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus. Bild: Petter Arvidson/Bildbyrån

”Så bäddar regionen för snabbare hemgång”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

När jag gick på läkarutbildningen fick vi träna undersökningstekniker på varandra. Alla undersökningar är inte behagliga. Och de blir inte mer behagliga för att undersökaren är en osäker, fumlig kursare, som vet att jag vet hur inkompetent hen är. Det kunde vara venprovtagning, palpation av tonsillerna, injektionsteknik och evertering av ögonlocken. Vi slapp dock att rektalpalpera varandra. Tack, tack, tack!

“Jag skulle alltså få testa att vara inlagd! Jag var mycket uppspelt.”

När vi undersökte varandra tröstade alltid amanuensen oss med att: ”Det är viktigt att veta vad ni kommer att utsätta era patienter för”. Och jag tycker att det-är-bra-att-veta-vad-vi-utsätter-patienterna-för-argumentet håller. Jag tror att det skapar empati. Men det ska givetvis användas med måtta. Jag tycker inte att en onkolog måste ha testat cisplatin. Jag tror inte att neurokirurger får mer empati för att de själva har blivit trepanerade. Men det finns mindre invasiva behandlingar man kan testa!

I somras gick jag jour en natt. Jourrummet höll på att flyttas och jag skulle få sova i ett patientrum på vår avdelning. Jag skulle alltså få testa att vara inlagd! Jag var mycket uppspelt. Jag fick inte nöjet att ligga på en ­fyrsal med hostande gubbar, utan i ett eget rum. Men ändå.

Klockan ett på natten hade mina patienter tagit slut och jag gick upp till avdelningen och sade god natt till nattsköterskorna. Jag klädde av mig och passade på att ta på en patientpyjamas (här skulle wallraffas hela vägen!) och hoppade i säng.

Först kändes det bra. Jag tog fram sängkontrollen och testade att höja huvudänden, sänka ­huvudänden, sänka fötterna, höja fötterna samt lägga mig i hjärtsängsläge. Det kändes ­fantastiskt! Som mannen i Hästenreklamen. Fast utan ­rutiga lakan.

Men sedan började jag känna den! Madrassen! Patientsängarnas madrasser är konsistensmässigt som en hård gymnastikhallsmadrass och andas lika mycket som en plastpåse. Resultatet blir som om man har klätt in en hushållsost i galon. Regionens tunna underlakan hjälper inte mycket och efter en kvart i den varma sommarnatten sladdade jag runt på ett skrynkligt, svettigt underlakan. Jag dubbelbäddade med ett badlakan, men resultatet blev ungefär som plastad frotté. Efter en timme blev jag nedringd till akuten för att stoppa en Xarelto-näsblödning. För första gången i mitt liv gjorde detta mig glad!

Dagen därpå satt jag med mörka ringar under ögonen och kände stark empati för alla patienter jag någonsin plågat med en inläggning. Men främst funderade jag på varför vi har dessa madrasser? Fick regionen grupprabatt? Är de bra om man ska göra HLR? Är de lätta att spola av?

Men svaret är såklart: Få ner vårdtiderna! Om man sover tillräckligt dåligt vill man bli utskriven så fort som möjligt. Och när jag tänker på det kan jag minnas ett flertal fall när jag erbjudit patienter att ligga ett dygn till, men de har insisterat på att bli utskrivna och mumlat något svepande om att katten måste vattnas. Madrasstricket fungerar alltså! Smart!

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler