Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Lars-Bertil Arvidsson, allmänläkare och tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör Stockholms läns landsting.

Lars-Bertil Arvidsson, allmänläkare och tidigare hälso- och sjukvårdsdirektör Stockholms läns landsting.

”Och så tar vi offerkoftan på!”

Läkarkåren har genom ett hårdnackat motstånd mot reformer i vården hamnat i en offerposition. Det anser allmänläkaren Lars-Bertil Arvidsson som reagerar på Anna Spencers krönika om ”dumhetskulturen”.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Överläkaren Anna Spencer gör i Dagens Medicin ett rasande angrepp på ”dumhetskulturen”, det vill säga alla i vården engagerade utom möjligen läkarna själva. Tyvärr är den negativa utgångspunkten i krönikan uttryckt med ”jag vill inte” alldeles för vanlig. Att i stället ta ansvar för att förbättra och förändra är mer ovanligt.

Läkarkåren har genom ett hårdnackat motstånd mot reformer i vården, som i vissa fall utmanar deras auktoritet och förmåner, hamnat i en offerposition. De mest utbildade och troligen intelligentaste personerna blir till rön för förändringens vindar.

Denna situation skylls ofta på ett engagemang för de egna patienterna. Här är just orden ”de egna” viktiga. Det är naturligtvis bra att en läkare ser mig som patient med mina unika behov i första hand och inte hela organisationen, eller varför inte hela vårdapparaten. Men en högt utbildad person med stor erfarenhet måste också kunna se helheten och vilka konsekvenser enstaka beslut kring en enskild patient får för denna.

Eftersom vården är ransonerad genom sina ekonomiska ramar kan en enskild medarbetare inte ha vilka frihetsgrader som helst. Ett beslut om att sätta in en mycket dyr behandling (ofta i miljon­kronorsklassen) där utfallet kanske är någon månads förlängning av livet med mycket dålig livskvalitet tar i realiteten resurser från något annat område. Kanske skulle denna miljon i till exempel suicidförebyggande verksamhet rädda en eller flera ungdomar från en för tidig död.

Varför har läkarkåren då hamnat i denna offerfälla? Orsakerna är förstås komplexa och många. Några av de viktigare listas här.

En är den allt mer tilltagande specialiseringen där en läkare blir allt mer smal i sin profession och får allt svårare att se helheter. Ett symtom på detta är ju den trend som nu finns mot allt fler patientkonferenser där många olika specialister sitter och ser på komplexa fall – med stor tids- och resursåtgång som följd. Ingen har det totala ansvaret kring en enskild patient och definitivt inte för den totala prioriteringen mellan olika vårdområden. Primärvården är det lysande undantaget när till och med äldre- och barnläkare blir allt mer specialiserade.

En annan faktor är new public management (NPM) och ekonomiseringen av vården, där betalt för prestation och mätning är viktiga delar och resursslukare. Vilka är det då som tvingat fram och stöttat utvecklingen av denna styrfilosofi? De borgerliga partierna i landstingen har definitivt sett NPM som en väg mot en bättre vård och det andra blocket med undantag av Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har inte stretat emot särskilt mycket. Vilka partier läkare röstar på vet jag inte men en känd borgerlig politiker frågade en gång en stor menighet i skrået som klagade på hans politik vilka som röstat borgerligt i föregående landstingsval. En stor majoritet räckte upp handen! Hans kommentar var: ”Men varför klagar ni, vi genomför ju bara den politik som vi gick till val på?”.

En tredje faktor är informationssamhällets utveckling där patienter blir allt mer pålästa och ofta kan betydligt mer om just sin situation än läkaren. Att hela tiden få sin auktoritet ifrågasatt från tidigare patienter (patient betyder som bekant ”vänta tålmodigt”) som nu är medaktörer är arbetsamt, särskilt som utbildningen inte alls stöttat ett sådant förhållningssätt. Utbildningen är fortfarande till stora delar ett mäster/lärlings-koncept, där yngre lär yrket av äldre generationer som ofta tycker att det var bättre förr.

Den fjärde faktorn är att även andra delar av välfärdssamhället inte oreflekterat godtar vad som sägs eller skrivs av läkare i till exempel sjukintyg. Det gör de med goda avsikter och med kunskap om hur komplex verkligheten är och stora undersökningar som visar att till exempel sjukskrivning inte alltid har en god grund. Detta urholkar än mer självbilden av att vara den som ”vet” och får ”rätt” bara genom sin ställning.

Framtiden kommer att leda till än mer förändringar av läkarrollen när intelligenta dataprogram visar sig bättre än läkare på att ställa diagnos och robotar bättre på att operera.

För att hantera vårdens nuvarande och kommande utmaningar behövs en helt annan position för läkarna. Så – av med offerkoftan och börja ta tag i utvecklingen för just patienternas bästa! 

Relaterat material
”Hög tid att avskaffa dumhetskulturen”

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler