Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Spencer, överläkare ­i palliativ vård/ASIH Malmö.

Anna Spencer, överläkare ­i palliativ vård/ASIH Malmö. Bild: Ludvig Thunman/Bildbyrån

”Jag önskar bara att vi hade gjort större motstånd”

Tack och lov för hårdnackat motstånd inför allsköns ”reformer”, skriver Anna Spencer i en replik på Lars-Bertil Arvidssons debattinlägg om dumhetskulturen i vården.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

”Man är sällan upprörd av de skäl man tror”, skrev Kay Pollak. När jag läser Lars-Bertil Arvidssons inlägg undrar jag vad han egentligen upprörs över? Han ser en kår i hemstickade offerkoftor men läxar upp oss med samma ensidighet vi anklagas för.

Ok, delar av hans text kunde jag själv skrivit, för ett par decennier sedan, då jag likt en förändringsvillig kalv på grönbete betraktade många kollegor som istadiga oxar. Jag tyckte lean var bra och kände mig ibland närmare ledningen än den egna kåren, som jag ansåg svek och borde veta bättre. Jag tyckte vi skulle leda förändringar – inte sitta i bak­sätet.

I dag, när jag idisslat gräset några gånger, ser jag med andra ögon på dem jag såg som bakåtsträvare. De är nödvändiga ifrågasättare och jag säger tack och lov för hårdnackat motstånd inför allsköns ”reformer”! Jag önskar bara att vi hade gjort större motstånd!

“Det är inte vårdens utveckling som skrämmer mig – det är dess avveckling”

Alla vittnesmål jag fått efter krönikan, från sjukgymnaster, kuratorer, sjuksköterskor, chefer, patienter, direktörer, administratörer, psykologer och undersköterskor – förutom kollegor – bekräftar att detta inte är gnyenden från en gnällig läkarkår. ”Reformerna” verkar inte ha gjort underverk för någon under överskådlig tid bakåt.

Mest prövat tålamodet hos redan hårt prövade.

Läkare behöver inte särskilda privilegier men egna arbetsrum och tillräcklig tid avsatt för att bevara och utveckla sin kompetens – för att inte tala om sin sinnes­frid – i en allt mer dränerande arbetsmiljö är rimligt.

Jag anser att läkare bör leda och delta i meningsfulla förändringar som gagnar patienterna men inte delta i tveksamma dagsländor till projekt (dumheter). Då måste man först tala om vad vi istället har tid och råd att avstå från.

Även om det finns läkare som missbrukar sin titel tror jag på att värna om professionskulturen. Den stärker vår identitet och integritet och den etiska kompass som krävs i en föränderlig tid. Man ska kunna lita på att doktorn inte vajar som ett rö när NPM-vindarna blåser, utan står stadigt med fokus på att ge god vård.

Läkare tar stort ansvar och bär en tung klinisk börda. Det finns de med enögt fokus på ”sin” patientgrupp och bristande helhetssyn. Då behövs kloka chefer som håller ett öga utåt och samtidigt stöttar inåt.

Många är dock duktiga specialister med bibehållen helhetssyn, som jag hoppas de för vidare med mästar-lärlingskonceptet.

Beträffande primärvårdens generalister så lyser de snart bara med sin frånvaro, på grund av läkarfientliga ”reformer”.

Jag anar att Lars-Bertil ­fostrats i en tid när läkarens auktoritet inte tålde ifrågasättas. I dag har auktoriteten förskjutits mot den som sitter på pengarna. Lika osunt. Den med kunskap har mindre makt än den med pengar. Patientgrupper vs reformer. Prioriteringar bör göras med medicinsk-etisk kunskap och helhetssyn.

Vi tål pålästa patienter. Liksom robotar och datorprogram som förbättrar patientsäkerheten och arbetsmiljön.

Det är inte vårdens utveckling som skrämmer mig – det är dess avveckling. Nog var väl en del bättre förr? 

Relaterat material
”Och så tar vi offerkoftan på!”

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler