Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Ulf Brettstam, pensionerad barn- och vuxenpsykiater, f d biträdande chefsöverläkare, f d utbildnings- och handledningsansvarig psykiatriska kliniken Eksjö, f d konsultläkare region Sjælland, f d Sylf-ordförande Mellersta Skåne.

Ulf Brettstam, pensionerad barn- och vuxenpsykiater, f d biträdande chefsöverläkare, f d utbildnings- och handledningsansvarig psykiatriska kliniken Eksjö, f d konsultläkare region Sjælland, f d Sylf-ordförande Mellersta Skåne.

”Tillsätt styrelser med representanter från vårdprofessionerna”

Låt politiker enbart bestämma hur mycket pengar som ska gå till vården, inte hur den ska organiseras och genomföras, föreslår Ulf Brettstam i ett inlägg i debatten om dumhetskulturen i vården.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Anna Spencers krönika i DM nr 34/18 är en mycket bra, träffsäker, kortfattad men ändå täckande beskrivning av vårdens (van)styrning och organisation i dag. En vårdapparat där patienter och de som direkt vårdar dem överbelastas med meningslösa LTG-möten (Låt Tiden Gå) och hyperbola hycklande floskler som har urholkat begrepp som exempelvis ”värdegrund”. Importen av distansmarkerande näringslivstermer (kunder, produktion) objektifierar och avhumaniserar oss och patienterna. Anna Spencer sätter fingret exakt (i ögat?) på problematiken, med okunniga och klåfingriga politiker och tjänstemän som gör karriär och fattar genomgripande beslut, utan markkänning, kompass eller karta! Vidare beskrivs hur tjänstemän och chefer inom andra myndigheter, och med än mindre ”markkontakt” i vården, skapar oreda och onödiga risker för patienter samt försämrar arbetsmiljön för oss arbetare på vårdgolvet, inte bara läkarna, vilket Lars-Bertil Arvidsson hävdar.

Det är därför med förundrat rynkad panna jag läser Lars-Bertil Arvidssons kommentar till Anna Spencers krönika i hans debattartikel i DM nr 41/18. Har vi läst samma krönika? Lars-Bertil Arvidsson titulerar sig f d allmänläkare, f d hälso- och sjukvårdsdirektör, f d konsult. Kanske hans karriär i kronologisk ordning där han i början också hade en markkänning där han var lojal till patienter, kollegor och medarbetare. I ett betraktelseperspektiv högre ovanifrån som arbetsgivarrepresentant sjunker syrehalten och människor på marken krymper och blir små om än inte helt obetydliga.

Lars-Bertil Arvidsson anklagar läkarkåren för att vara bakåtsträvande, enögda, självupptagna och att känna sin auktoritet hotad av pålästa patienter. Han efterlyser förbättringsförslag från dem som protesterar mot en alltmer ohållbar situation och arbetsmiljö. Själv är jag, utan att säkert veta, övertygad om att Anna Spencer liksom många av hennes kollegor i andra organisationer, många gånger kommit med ohörda förbättringsförslag i sin organisation.

“Importen av distansmarkerande näringslivstermer objektifierar och avhumaniserar oss och patienterna”

Inget är nytt under solen sägs det. Själv emigrerade jag från dåvarande Malmöhus läns landsting 1997 på grund av alla ständiga omorganisationer och politiska maktskiften. Jag tog till Jönköping som då under lång tid styrts av en ”ohelig allians” mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. En stabil politisk situation var lättare att förhålla sig till då tokerierna går i en mer tydlig riktning. När för oss livsviktiga beslut fattas utan egen möjlighet till påverkan, drabbas vi till slut av vanmakt, blir uppgivna och sjuka. Detta är gammal känd kunskap och välbelagt vetenskapligt. Pålästa patienter är en välsignelse – inte ett besvär eller hot mot vår kompetens eller vårdrelationen som ju byggs på allians och förtroende.

Några förbättringsförslag: Låt kommun/region/landstingspolitiker enbart bestämma över hur mycket pengar som ska gå till den totala vården, inte hur vården i sig ska organiseras och genomföras. Tillsätt i stället lokala styrelser med representanter från de olika vårdprofessionerna på länsdels-, läns- och regionsjukhusen med en övergripande samverkansnämnd tillsammans med fackliga representanter. Mindre organisationer och korta beslutsvägar är mer rationellt och effektivt. Spetskompetensen ska gå i spetsen, det vill säga på akut och jourmottagningar, viktigt för den fortsatta vårdprocessen. Jo, jag vet, det blir inte lätt att få nuvarande bakjourer att gå i första linjen.

Politiker är valda av medborgarna och får stå till svars för pengatilldelningen till vården när det är valår. Lite orättvist kan tyckas när gapet mellan tillgång till vård och efterfrågan på densamma hela tiden ökar. Men något är väl ändå fel när administratörer är fler än vårdarbetare, som det är i dag, när kvadrupeldokumentation, användarovänliga datorsystem, LTG-möten och intygsraseri stjäl alltmer av den viktigaste tiden – mötet mellan den vårdgivande personen och patienten.

Relaterat material

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler