Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Herman Holm, överläkare Psykiatri Malmö.

Herman Holm, överläkare Psykiatri Malmö.

”Patienten som människa hamnar alltmer i bakgrunden”

Det hela skulle kunna vara en veterinärmedicinsk beskrivning av en deprimerad, krävande och aggressiv hund, skriver Herman Holm som i en undersökning från KI uppmanas ha åsikter om en påhittad patient.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

”Det är viktigare att veta vilken slags människa som har en sjukdom, än vilken slags sjukdom en människa har.” (Hippokrates)

Läkararbetet har blivit mer instrumentellt. Patienten har efterhand alltmer förvandlats från subjekt till objekt.

Det är inte ovanligt i dag att mötet mellan läkare och patient sker via olika fråge­formulär. Patienten som människa hamnar alltmer i bakgrunden.

Ett av de värre exemplen på denna utveckling kom nyligen från Statistiska centralbyrån, SCB. På uppdrag av Karolinska institutet vill man undersöka ”Läkares uppfattningar om patienter som är aktuella för sjukersättning”. Jag, tillsammans med 6 000 andra slumpmässigt utvalda läkare, uppmanas att svara på 29 frågor efter en summarisk patientberättelse.

Det visar sig att jag ska uttrycka mina uppfattningar om en specifik patient, utan att ha mött personen ifråga, och på basis av bristfälliga informationer. Det case jag fått mig tillsänt är på bara cirka 300 ord. Den handlar om Johanna, 47 år, som haft återkommande depressioner i tio år. Det har lett till två sjukhusvistelser, ECT-behandling och medicinering. Men hon har, ”trots att hon följt behandlingen fortfarande frekventa episoder av depression som påverkar hennes arbetsförmåga negativt”. ECT gav ”allvarliga biverkningar”. Det finns en del pikanta upplysningar i texten, som att en arbetsterapeut rapporterar att ”Johanna i sitt sätt kan vara krävande, oförskämd och ibland aggressiv”.

“Vi har glömt Hippokrates och hans fokus på människan”

Ur sjukförsäkringssynvinkel har det inte gått bra. ”I fem års tid har Johanna varit sjukskriven av och till”. Hon har för ett par år sedan ”lämnat sitt jobb”. Så beskrivs den vanliga svängen med FK och AF, där hon inte ”kunnat arbeta mer än nio timmar per vecka utan att uppleva en försämring”. ”Det senaste året har Johanna varit sjukskriven 100 procent”.

Basala upplysningar som vilket arbete hon haft, utbildning, allvarliga kanske utlösande händelser, alkoholvanor och annan ohälsa saknas. Vad hon själv vill och hennes egna ord om sin situation lyser med sin frånvaro. Det hela skulle kunna vara en veterinär­medicinsk beskrivning av en deprimerad, krävande och aggressiv hund.

Frågorna som följer bekräftar mina farhågor. Hur kan man, med den oerhört torftigt tecknade bakgrunden svara på, om hon ”borde ha sjukersättning”? Om jag tror att ”patienten överdriver sina symtom”? Om det är ”självförvållat”? Förutsättningarna för att besvara detta saknas, och jag kryssar i ”vet ej”.

Men i nästa steg dras skruven åt. Jag ska ha en mening. Alternativet ”vet ej” är borta och det är en nio-gradig skala från ”Inte alls” till ”I högsta grad”.

Skulle jag ”känna mig hotad av patienten?” Tycker jag ”synd om” henne? Tror jag att Johanna 47 år är ”farlig”? Nu handlar det om mina egna värderingar och känslor, och jag tvingas att uttrycka åsikter om ting, som jag inte har relevant information att mena något om.

Sedan ska jag föreställa mig samma historia, men då ”om en ytlig bekant”. Skulle jag ”intervjua den personen för ett jobb”? ”Samåka”? ”Hjälpa den här personen”? Även här saknas ”Vet ej”.

Detta handlar självklart inte om kliniskt arbete eller bedömningar. Det är ju ett försök till kartläggning av ”läkares uppfattningar om patienter som är aktuella för sjukersättning”.

Men hur ska mer eller mindre framtvingade ”uppfattningar”, baserade på bristande information, kunna ge en relevant bild av läkarkårens åsikter?

Mest obehagligt i enkäten är ändå den objektiverade människosynen i den beskrivning av Johanna, 47 år, som är själva utgångspunkten. Hade det inte varit mer på sin plats att av arbetsterapeuten få en funktionsbedömning, i stället för värderingen att patienten är ”oförskämd”? Hade det inte varit bra att få veta Johannas egen inställning till eventuell rehabilitering och så vidare?

Det ser i det hela ut som att vi har glömt Hippokrates och hans fokus på människan.

Var har etiken tagit vägen? På vilket sätt och i vilket syfte kan enkätresultatet användas? Dessa frågor riktas till Karolinska institutets företrädare och jag är nyfiken på ett svar – även ett uteblivet sådant är ett svar. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler