Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Viktor Madsen, AT-läkare, Västra Götaland.

Viktor Madsen, AT-läkare, Västra Götaland. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

”En ofrivillig karriär som orosspecialist”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag står på akuten. Patienten framför mig har övernattat och väntat sedan gårdagskvällen på att träffa läkare. Jag får ­förklarat för mig att det är en obehaglig känsla i ­magen och att utredning utförts via primär­vård och på sjukhus. Besvären finns där men jag hittar ingenting objektivt som är fel. Patienten får gå hem.

Som brukligt försöker man ­öppna alla dörrar till de olika tänkbara differential­diagnoser man samlat på sig i sin kunskapsbank. Ett inre ­arbete där man omvärderar och ifrågasätter den information man tillgodogjort sig och i möjligaste mån und­viker att låsa fast sig.

Inte helt sällan tycks man gå igenom denna tankeprocess för att landa i ett mer generellt tillstånd. För en av vårdens verkliga utmaningar bortsett från sjuksköterske- och vårdplatsbrist, antal huvudmän och förlegad it handlar om något annat och mer svåråtkomligt. Något som av naturliga anledningar måste befinna sig bakom den sista differential­diagnosdörren man öppnar. Oron.

Överallt där man sätter sin fot inom sjukvården möter man det som utgör en av de verkligt stora vårdkonsumenterna, och det är oron.

“Om vi kunde minska Sveriges samlade oro så skulle stora resurser i sjukvården frigöras”

Det yttrar sig i bröstsmärtor, hjärtklappning, yrsel, illamående, halsbränna, sömnsvårigheter, buksmärtor och magbesvär för att nämna några tillstånd. Tillstånd som alla kan vara kopplade till allvarliga sjukdomar och som förstås bör uteslutas med vårdens resurser.

En hel del av dessa orospatienter tycks befinna sig i den senare delen av livet. Men paradoxalt nog möts de ofta på våra akutmottagningar av unga, ännu ej så livserfarna och inte sällan själva oroliga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. För många påbörjas en ofrivillig och snabb karriär som orosspecialist.

Hos närstående kan man få inblick i problemet. Det handlar om ensamhet, om vånda över att åldras, svårig­heter att acceptera försämrad kroppsfunktion och när åldern till slut tar ut sin rätt, verklig somatisk sjuklighet som ­bekräftar att oron var befogad.

Att vara yrkesutövare i vården tycks ­ibland innebära att man per automatik är den som ska lösa sina närståendes kropps­liga krämpor, men helst inte lansera hypotesen att oro kan ha en del i krämporna.

Och vår befolkning blir allt äldre, vilket lär få till följd att fler kommer att känna oro under fler antal år i livet.

Jag tror att om vi kunde minska Sveriges samlade oro så skulle stora resurser i sjukvården frigöras. Och jag skulle önska att det fanns ett mer uttalat samhälleligt mål att göra just det.

Kanske kunde man bättre visa på ­effekterna av husdjur på måendet, kanske kunde man skapa ett socialt medium kring intressen och aktiviteter för äldre eller kanske kunde man införa äldreakuter med vårdlag, personal och resurser bättre an­passade för att se helhetsbilden och för att initiera mer långsiktiga åtgärder.

För jag undrar om vi alla gånger hjälpt den oroliga patienten när ett stressat vårdlag med normala svar på undersökningar och prover ger beskedet: ”Allt ser bra ut, ta kontakt med din vårdcentral om du får nya besvär”. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler