Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad. Bild: Fredrik Karlsson/Bildbyrån

”Polis eller läkare - vem smäller högst som granne?”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

”Poliser slår läkare”, säger min hudläkar­kollega Loella. Och då menar hon inte slår med batongen utan i att vara intressanta på fester och i andra sociala sammanhang.

”Förr var alltid folk intresserade av mitt yrke”, berättar hon. ”Men sedan jag träffade min man som är polis är det ingen som vill veta något om mitt jobb. Och det är ganska skönt. I stället frågar de ut honom om hur det är att ha en polishund, köra polisbil och att ha vapen.”

Och visst verkar det rätt spännande. För ett tag sedan råkade jag själv bli vittne till en riktig biljakt när en polisbil jagade en annan bil med sirenerna på, prejade upp den mot en ­trottoar och brottade ner föraren på ­gatan och satte på handfängsel.

“Sedan jag träffade min man som är polis är det ingen som vill veta något om mitt jobb”

Jag bara ­gapade. Sånt händer ­aldrig på mitt jobb. På mitt jobb kommer folk på sin bokade tid, klär av sig och svarar snällt på mina ­frågor. Inte alltid ­sanningsenligt (den klassiska lögnen lyder: jag har smort mig, men bara inte just i dag, och ­huden är så torr att den dammar).

Men de ljuger inte för att dölja ett brott, och det är ju viss skillnad. De visar också legitimation utan att bråka.

Den enda gången pulsen stiger på hud­läkaren är när besöket drar ut på tiden och man blir försenad. Eller för att datorn hänger sig. Eller för att krämen Betnovat med chinoform är restnoterad på Apoteket.

Jag erkänner: det är oftast noll action på en hudläkarmottagning.

På fester får man höra, ”Jaha, jaså du är hudläkare”, medan folk petar i oliverna med frånvarande blick. Inga imponerade följdfrågor där inte.

Men även i skuggan av någon mer imponerande person ­händer det saker. Människor kommer fram och tar en åt sidan, och i ­skenet av till exempel en gammal­rosa lampskärm med ­tofsar ­rullar de upp ärmen och visar en prick som de oroat sig över.

Ljuset är ­dåligt, man har inte sitt ­dermatoskop, kort sagt ser man ­ingenting alls. Vad ska man säga?

”Det där ser inte bra ut, bäst vi gör en helkroppsundersökning direkt, var är sov­rummet så vi får vara i fred?” Eller ”Äsch, ta ett glas vin till och fundera inte mer på det. Skål på dig!”

Nejdå, nu skojar jag.

Jag säger alltid något klokt, och även om man inte förväntas ha något rafflande att berätta uppfattas en hudläkare som en klar tillgång. Och handen på hjärtat: vem vill du helst ha som granne? En polis eller en läkare?

I en undersökning som Sifo gjort nyligen angående vem svenskarna helst vill ha som inneboende toppar läkare listan, följt av lärare och hantverkare. Vårdpersonal, kock och polis kommer därefter i fallande ordning. Där ser man ett område där läkare slår poliser!

Min man vill däremot gärna ha en polis som granne. Eller varför inte inneboende. Eller varför inte – fru?

”De har ju pistol också”, säger han. ”Och polisbil!”

 ”Men jag har ju en bil! Vad är det för fel på den? Du kanske skulle vilja vara gift med en polis i stället för mig”, säger jag surt.

”Nej, men DU skulle kunna vara polis.”

Han skojade. Det är jag helt säker på.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler