Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Att ägna oändlig arbetstid åt att optimera diagnossättningen tar mycket hjärnkraft när vi i stället borde fokusera på patienternas besök, skriver en debattör.

Att ägna oändlig arbetstid åt att optimera diagnossättningen tar mycket hjärnkraft när vi i stället borde fokusera på patienternas besök, skriver en debattör. Bild: Thinkstock

”Kasta ut diagnospoliserna och ACG-systemet”

Att ägna oändlig arbetstid åt att optimera diagnossättningen tar mycket hjärnkraft när vi i stället borde fokusera på patienternas besök, skriver Göran Carlsson, specialist i allmänmedicin.

 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Göran Carlsson, specialist i allmänmedicin.

För ett par år sedan arbetade jag några veckor på en offentlig vårdcentral i norra delen av Västra Götalandsregionen. Jag blev tilldelad en egen korridor med ett antal rum och flera sköterskor och sedan var det full rulle. Patienterna kom via ambulans, fick akuttider via sköterskor och en del sökte direkt själva. Det var diagnoser allt från hjärtinfarkter till utmattnings­reaktioner. Det var 20–25 patienter per dag, på lunchen blev det att man rusade iväg till ett café i huset och slängde i sig maten på 15 minuter. Det var övertid varje kväll. 

På fredagen satte jag mig i bilen och åkte hem, mycket trött, men ändå nöjd med att jag i denna egentligen orimligt pressade arbetssituation kände att jag gjort ett rakt igenom professionellt arbete.

Döm om min förvåning när jag några veckor senare återkommer för en utlovad arbetsvecka och möts av en kollega på måndag morgon som meddelar att en ­statistiker gått igenom mina journaler och konstaterat att jag bara hade en 14-procentig diagnostäckningsgrad. Jag hade satt diagnos enligt sjukdomsklassifikationen ICD-10-SE på varje besök. Uppenbarligen hade jag behövt sätta 7 diagnoser (7 gånger 14 procent = 98 procent) för att tillfredsställa diagnospolisen. Detta för patienter som söker akut för en åkomma.

Jag hade emellertid för länge sedan släppt min irritation över detta hanterande av ersättningssystemet Adjusted Clinical Groups, ACG. Men därefter läste jag en artikel i Dagens Medicin nr 16/18 där man konstaterar att allt fler läkare blir sjuka av vården. Detta trots att den psykiska ohälsan minskar i övrigt i den offentliga sektorn. Än mer alarmerande är att nästan hälften av dem som sökt hjälp på Ersta psykiatriska klinik, som specialiserat sig på vårdpersonal, är AT-och ST-läkare. Kollegor drabbas således av psykisk ohälsa redan under utbildningsfasen när rimligen arbets­belastningen ska vara anpassad.

Enligt en artikel i SvD 20/10-18 har de kvinnliga distriktsläkarna inom Stockholms läns sjukvårdsområde 23 sjukskrivnings­dagar per år, de manliga 18 dagar. Svenskt genomsnitt ligger mellan 9 och 10 dagar. Något i vår arbetssituation måste vara katastrofalt fel.

Vår generation genomgick en läkarutbildning som var diagnoscentrerad och kom ut i en vård som var patientcentrerad, dagens unga läkare har genomgått en patientcentrerad utbildning och kommer ut i en diagnos- och åtgärdskodscentrerad vård. Detta är säkert inte hela förklaringen till dagens höga sjukskrivningstal men borde leda till eftertanke.

Enough is enough är ett mantra vi måste leva med för att överleva. Att ägna oändlig arbetstid åt att optimera diagnossättningen tar mycket hjärnkraft när vi i stället borde fokusera på patienternas besök.

Att via statistiker svinga diagnospiskan över läkarna som hukar i bänkarna är ett sätt att riskera att fler läkare blir utmattade. Det visar en arbetsgivare som i första hand fokuserar på administrativ kompetens och behovet av att rädda sin budget.

Fokuseringen på ACG-poäng som grund för ersättning finns både hos privata och offentliga utövare men har lyfts ytterligare en nivå med anställandet av statistiker, som i detta fallet Närhälsan i Västra Götaland gjort. 

När ACG-systemet presenterades var det flera av oss som undrade varför kroniska diagnoser måste förnyas var 15:e månad. Vi fick då besked om att det var lämpligt att patienterna fick ett läkarbesök inom denna tid. En vacker tanke men verkligheten ser annorlunda ut. När man är ute och jobbar på hårt belastade vårdcentraler kan man ofta få ta hand om telefonrecept för 20–25 patienter, hälften av dessa är uppenbarligen recept för patienter med kroniska diagnoser där telefonsköterskan redan förnyat alla diagnoser.

Efter att ha jobbat i 20 år på samma vårdcentral i Göteborg har jag kommit fram till att patienterna inte vill ha diagnos­ekvilibrister utan kompetent sjukvårdspersonal som ger tillgänglighet och inte minst sitter kvar på samma stol nästa gång de kommer. Se till att utforma ett ersättningssystem som belönar tillgänglighet och kontinuitet. De flesta patienter vill ha en fast läkare och jag som läkare har alltid velat ha en egen patientlista på rimlig nivå. På så sätt kan vi öka attraktionen i att arbeta i primärvården. 

Relaterat material
"Diagnoskoder sprutar ur öronen på mig"

Kommentarer