Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Stoppa inte huvudet i sanden”

För att man ska kunna lära sig av sina misstag krävs ödmjukhet, skriver Ola Bratt, föredragande expert på IVO, om sjukvårdens förhållningssätt till vårdskador.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Ola Bratt, professor i urologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg.

Sedan några år är jag föredragande expert på IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Det är ett intressant och givande uppdrag, som ger mig förmånen att kunna lära av andras svårigheter och eventuella misstag. När jag bedömer ett ärende, kan jag i lugn och ro värdera den aktuella situationen och söka information i journal och i facklitteratur. Om jag är tveksam, kan jag sova på saken och diskutera med andra experter på området. Men jag var inte där när det hände – jag kan inte veta exakt hur orden föll, eller något om nyanserna i det kliniska tillståndet. Förutsättningarna för min bedömning skiljer sig alltså mycket från de förutsättningar som rådde när händelsen utspelade sig.

Är det då verkligen rimligt att i efterhand kritisera dem som var där, annat än om någon begått ett uppenbart fel – som att operera på fel sida? Ja, det är det – för kritiken bör inte uppfattas som en dom, utan som ett led i vår ständiga kompetensutveckling. Att bli en skicklig yrkesutövare handlar mindre om att aldrig göra misstag, än om att lära sig av de misstag som man gör. Och för att man ska kunna lära sig av sina misstag krävs ödmjukhet.

Om utfallet för patienten blivit sämre än förväntat bör vår inställning vara: ”Kunde jag ha gjort något som hade lett till ett bättre utfall för patienten?”, inte: ”Kan det dåliga utfallet ha berott på någonting annat än att jag gjorde ett misstag?”

Dessvärre får jag ofta den senare, förnekande, typen av reaktion – såväl från direkt inblandade sjuksköterskor och läkare, som från utredande verksamhets­chefer och chefläkare. Ibland har svar på kritiken innehållit ­resonemang som kan jämställas med att argumentera för att man inte kan bevisa att en pneumothorax, lungkollaps, efter en tappning av vätska i lungsäcken var en komplikation till punktionen – den skulle kunna ha varit en spontanpneumothorax!

Det må vara naturligt att försöka hitta andra möjliga orsaker till en vårdskada än egna misstag, men detta bör inte kombineras med att helt förneka möjligheten att den egna insatsen kunde ha utförts på ett bättre sätt.

“För att man ska kunna lära sig av sina misstag krävs ­ödmjukhet”

Utöver strävan att minska risken för att en liknande vårdskada ska inträffa igen, finns ytterligare ett starkt skäl att vara ödmjuk: ödmjukhet och ansvarstagande från vårdpersonalen kan ge bättre förutsättningar för patient och anhöriga att lämna händelsen bakom sig. De allra flesta patienter förstår att misstag kan ske och förlåter dem som ber om ursäkt, men många blir arga och besvikna – kanske för resten av livet – om ingen tar på sig ansvaret. Oberoende av om vi upplever att vi har gjort något fel eller inte finns det alltså anledning att beklaga att det inte har gått så som patienten eller de anhöriga hade förväntat sig.

Brittiska läkare och sjuksköterskor har en ”duty of candour”, en skyldighet att vara uppriktig, vars motsvarighet jag inte känner till i Sverige och som kan vara värd att citera:

”Sjukvårdspersonal måste:
• Berätta för patienten när något gått fel
• Be om ursäkt
• Erbjuda åtgärder och stöd för att rätta till det inträffade (om möjligt)
• Utan förbehåll förklara följderna av det som inträffat, på kort och lång sikt.”

Den brittiska sjukvårdsmyndigheten ger till och med praktiska råd om när och till vem man ska be om ursäkt, vad som bör ingå i ursäkten och hur man ska be om ursäkt.

Mitt råd till alla medarbetare i sjukvården är: när du gjort något som kan ha medfört en patientskada, eller en risk för patient­skada, fundera på om du kunde ha gjort något som hade kunnat förhindra den. Be om ursäkt till patienten och berätta att du kommer att göra en avvikelse­anmälan, så att orsakerna till det inträffade kan utredas i syfte att minska risken för att det in­träffar igen. Som överordnad bör du förstå att det är oundvikligt att dina medarbetare ibland gör misstag. Din utgångspunkt i diskussionen med den som kan ha gjort ett misstag bör vara kompetens­utveckling, inte skuldbeläggande. Överväg också om organisatoriska förändringar eller utbildnings­insatser kan minska risken för framtida liknande missöden.

Det finns många tänkbara sätt att förbättra sjukvårdens förhållningssätt till vårdskador. Kanske borde vi ha regelbundna vård­skadekonferenser, där alla medarbetare måste berätta om något misstag de har gjort sedan före­gående konferens? Då hade vi skapat en kultur där alla kan berätta om sina misstag och lära sig något av dem. Vad ni gör, stoppa bara inte huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt! 

Kommentarer