Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Olle Hollertz, överläkare på Psykiatrisk mottagning Oskarshamn.

Olle Hollertz, överläkare på Psykiatrisk mottagning Oskarshamn.

Värna det lokala självstyret i Sverige

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
“Makt och resurser tenderar att samlas i centrum, oavsett om det är storsjukhus, huvudkontor eller huvudstäder.”

Vi har i Sverige en samhällsordning med två nivåer, den regionala nivån och den kommunala nivån, som båda har beskattningsrätt och beslutsrätt över sina specifika områden. Detta kan beskrivas som en vertikal maktdelning, vilket innebär ganska stora begränsningar i vilken grad riksdag och regering har inflytande över exempelvis vård och skola.

Det finns i alla samhällsstrukturer en tendens till centralisering. Under förevändning att storskaliga lösningar har fördelar avseende kvalité och effektivitet tenderar makt och resurser att samlas i centrum, oavsett om det är storsjukhus, huvudkontor eller huvudstäder.

Socialstyrelsens uppdrag att nivåstrukturera svensk sjukvård är ett uttryck för denna centraliseringsambition. Som fördjupad läsning rekommenderas essän Medborgare utan representation av Per Dahl, i webbtidningen Smedjan den 21 januari.

Samma krafter verkar inom EU, där subsidiaritetsprincipen – idén om att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå – har fallit i glömska, till gagn för byråkratin i Bryssel. Men som den tyske ekonomen Wilhelm Röpke konstaterade: Det finns ingen självklarhet i att beslut på kontinental nivå är klokare än beslut på nationell nivå.

Det kan vara intressant med en kort historisk tillbakablick på landstingens tillblivelse. Det ger en resonansbotten till dagens diskussion angående landstingens vara eller inte vara.

Medan ännu landskapen utgjorde så gott som självständiga enheter i vårt land, så kallades de ting eller allmänna folkmöten på vilka rättsskipning, förvaltning och även politiska angelägenheter handlades, för landsting eller landskapsting.

I boken Landstingsbygd från 1962 kan man läsa att det första egentliga lasarettet i vårt land tillkom 1752, då Kongl. Serafimer­ordens-lazarettet öppnades i Stockholm med åtta vårdplatser. Det första landsortslasarettet anordnades i Växjö 1762 med sex vårdplatser.

Beskattningsrätten stadfästes 1817 när riksdagen beslutade att varje mantalsskriven person skulle erlägga tre skilling banco årligen till den veneriska smittans hämmande och att överskottet skulle användas till den övriga sjukvården. Patienterna skulle tas in på lasarettet i turordning och efter besiktning av läkare.

Vårdavgiften i början av 1800-talet var beroende av ekonomisk ställning. Veneriskt sjuka och utfattigt folk fick vård avgiftsfritt. Hantverkare och hemmansägare, inklusive tjänstefolk, fick erlägga hela kostnaden, medan torpare och andra arbetsföra personer fick betala halva kostnaden. 1864 tillkom en ny förordning angående styrning av sjukvården länsvis. För varje lasarett skulle det finnas en direktion under ledning av landshövdingen och som i övrigt bestod av sex av landstinget valda ledamöter och provinsialläkaren.

Landstingen eller regionerna började alltmer anta den fasta form vi känner igen i dag, förutom när det gäller volym och antal anställda.

Mot denna bakgrund vill jag driva den övergripande frågan att värna den vertikala maktdelningen i Sverige. Beskattningsrätten för kommuner och landsting/regioner ger ett oberoende från centralmakten, som är grunden för maktdelningen.

Skämttecknaren Jan Berglin uttryckte det för många år sedan som att det lokala självstyret förhindrar dumheten att bli nationell. Effekten av dåliga beslut begränsas. Med tanke på Nya Karolinska Solna, NKS, bör vi som inte bor i Stockholm vara mycket tacksamma för det lokala självstyret och det lokala ekonomiska ansvaret.

Självstyret har ett egenvärde för demokratin och väl förvaltat kan det förverkliga välfungerande lösningar på sjukvårdens utmaningar, tillgänglighet, kontinuitet och kompetens. Det är också en garant för pluralism, som i sin tur är en förutsättning för kreativitet och utveckling. Monokulturer oavsett om det handlar om sädesfält eller organisationer är känsliga för felsatsningar, samt oförmögna att reagera på snabba förändringar i miljön.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler