Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

”Det är som att göra en tidsresa i diabetesvården”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Den svenska barnsjukvården har stolta anor i Etiopien. Jag bor granne med det stora universitetssjukhuset Black Lion Hospital och över ingången till barnavdelningen hänger fortfarande den svarta skylten till ”Ethio-Swedish Children´s hospital”. På vita journalblad löper samma textremsa ovanför de handskrivna anteckningarna. På en vägg hittar jag inramade porträtt av några svenska namnkunniga läkare; Edgar Mannheimer, Yngve Larsson och Göran Sterky.

I all enkelhet fortsätter jag ett litet svenskt samarbete med Black Lion alldeles på egen hand. Jag har fått mina licenser och skaffat några vänner bland kollegorna på sjukhuset och har därför privilegiet att kunna hänga med ibland, när de träffar sina patienter.

Och jag önskar att ni fick se hur trångt det blir när familjer med barn med diabetes kommer, ett femtiotal på samma eftermiddag. Fyra ST-läkare jobbar vid varsitt skrivbord i ett rum, och min vän överläkaren och jag i ett som ligger strax innanför så min nyfunne vän kan ha ett öga på allt som sker.

Mitt i röran är allt så underligt likt. Föräldrar kommer med tummade anteckningsböcker med prydligt registrerade morgon- och middagsvärden för blodsocker. Jag känner igen deras oro, ängslan över att släppa i väg barnet till skolan och rädslan för svåra känningar. Så beskriver svenska föräldrar också sin vardag.

“De flesta barn ligger högt i sina värden, men inte heltokigt.”

Och så är allt samtidigt så annorlunda. Fler än två prover per dag har jag inte sett att någon tar. Jag dividerar med 18 ganska snabbt numera, för att ta mig från deras enhet för blodsocker till den jag är van vid, och de flesta barn ligger högt i sina värden, men inte heltokigt.

Många barn har en vattenflaska i handen, och de allra flesta tolkar jag som yngre än vad de är. De har för högt blodsocker. De är törstiga och växer sämre än de borde. De tar insulin i fasta doser varje morgon och kväll, i sorter jag inte använt på över ett decennium med sprutor (som jag aldrig använt) som är graderade i två enheter. Jag är van vid insulinpennor eller insulinpumpar som kan ge 0,025 enhet till ett litet barn om det behövs.  

Men de hankar sig fram. Nu och en tid framåt får barnen sitt livsviktiga insulin gratis från ett internationellt program, tillsammans med blodsockermätarna och analysstickorna man laddar dem med. Min kollega undrar oroligt hur det ska bli när programmet är slut.

Men det som skiljer mest är något helt annat. Jag frågar barnen om de leker och spelar fotboll med sina vänner. De tittar på sina mammor innan de svarar, med viss tvekan:

– Jo, ibland. Jag fortsätter: – Vet deras kamrater om deras sjukdom? – Nej, svarar de flesta. Ingen vet.

Så tungt att bära en krånglig sjukdom och dessutom verka tycka att det är skamligt att ha fått den, funderar jag. Men så avslutas mottagningen med att en knubbig tioårig flicka frankt förklarar att hennes vänner minsann vet om att hon har diabetes, alltmedan jag funderar på om den unga damen med typiska mörka hudförändringar faktiskt har typ 2 diabetes.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler