Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, Umeå och Ellinor Salander Renberg, professor, psykolog, Umeå.

Lars Jacobsson, professor emeritus, överläkare, Umeå och Ellinor Salander Renberg, professor, psykolog, Umeå.

”Dags att revidera det nationella suicidpreventiva programmet”

I stället för att se självmord som en psykologisk olycka, borde vi pröva om det inte är själva idén om självmord som lösning på omöjliga livsproblem som ska adresseras, skriver två professorer vid Umeå universitet.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Självmordstalet har de senast 20 åren legat på samma nivå efter att ha sjunkit påtagligt under 1970- och 1980-talen. Självmordsproblematiken ledde till ett riksdagsbeslut 2008 om ett nationellt självmordspreventivt program på nio punkter. Inga särskilda medel avsattes dock. Med tanke på att självmordstalet inte sjunkit under en lång tid nu, trots ett flertal olika självmordspreventiva insatser av mer eller mindre specifik natur, är det dags att tänka på en revision av programmet.

Programmet omfattar i dag nio punkter:

  1. Förbättrade livschanser för mindre gynnade grupper.

  2. Minska alkoholkonsumtionen generellt och i högriskgrupper.

  3. Minska tillgänglighet till dödliga medel för suicid.

  4. Hantera suicid som psykologiska olycksfall.

  5. Medicinska, psykologiska och psykosociala insatser.

  6. Sprid kunskap om evidensbaserade metoder för att minska suicid.

  7. Öka kunskapen om självmordsnära personer hos personal och andra nyckelpersoner i vården.

  8. Inför händelseanalys av Lex Maria-anmälda suicid. 9. Stöd frivilligorganisationer.

Förbättrade livschanser för mindre gynnade grupper (punkt 1) och reduktion av alkohol­konsumtionen (punkt 2) är naturligtvis helt i linje med välfärdssamhällets idé, men som självmords­förebyggande insatser inte särskilt specifika och möjliga att utvärdera. Betydelsen av att minska ­tillgängligheten till dödliga medel (punkt 3), som ­att begränsa tillgängligheten till dödliga mediciner, är däremot väldokumenterad.

Förslaget att hantera suicid som psykologiska olycksfall (punkt 4) tror vi är en feltanke, även om det i vissa avseenden är tilltalande. Många självmord i vår kulturkrets har karaktär av olycksfall. De inträffar oväntat för omgivningen, slumpfaktorer tycks spela en roll och tankemodellen tilltalar därför att vi har god erfarenhet av att reducera olycksfall så mycket som möjligt. Dödsfallen i trafiken är det bästa exemplet. Problemet med modellen är att självmord faktiskt är en aktiv handling, även om det många gånger finns en påtaglig ambivalens. Självmord inträffar inte utan att tanken funnits där. Suicid­forskningen har under årtionden nu sysslat med att kartlägga riskfaktorer. Det finns en mängd av dem av psykologisk och social natur som inte låter sig elimineras på samma sätt som i trafiken.

Ett annat och lika problematiskt förhållande är att olycksfallstänkandet reducerar det enskilda ansvaret för vad man gör av sitt liv och därmed också möjligheten att påverka det som är själv kärnan i självmordsproblemet, nämligen idén om självmord som en möjlig lösning på ett livsproblem som upplevs omöjligt att hantera.

Punkterna 5 och 7 handlar egentligen om samma sak, nämligen ett optimalt omhändertagande av personer med självmordsproblematik. Detta innebär insatser inom hälso- och sjukvård, elevhälsovård, äldreomsorg och socialtjänst. Detta är tveklöst angelägna områden som hör hemma i ett självmordspreventivt program. Vad gäller punkt 6, ”evidensbaserade” metoder, finns ett stort behov av metodutveckling. Beträffande händelseanalys av Lex Maria-anmälningar (punkt 8) pågår arbete, men här behövs också en systematisk analys av samtliga inträffade suicid, på nationell, regional och lokal nivå.

Slutligen vad gäller punkt 9, stöd till frivillig­organisationer, finns nu flera sådana som arbetar mer direkt riktade mot självmordsnära personer, som Mind och Suicid Zero. Mycket talar för att dessa verksamheter mera verksamt än egentligen någon av alla de övriga punkterna bidrar till en minskning av risken för självmord. Denna typ av insats borde alltså få betydligt större resurser än hittills.

Denna korta genomgång av de nio punkterna talar enligt vår mening entydigt för att det är hög tid att se över hela det nationella preventiva programmet. Det som återstår av det ursprungliga programmet är att minska tillgänglighet till dödliga medel (punkt 3) och stöd till frivilligorganisationer (punkt 9) som arbetar direkt med självmordsproblematiken och att förbättra omhändertagandet av personer med självmordsproblematik (punkterna 5 och 7). ­Även här är behovet av metodutveckling stort (punkt 6)!

I stället för den nuvarande punkten 4, om att se självmord som en psykologisk olycka, borde vi pröva om det inte är själva idén om självmord som lösning på omöjliga livsproblem som ska adresseras.

Självmordstankar förekommer hos en stor andel av befolkningen. Det innebär att tanken på självmord är något ”normalt” förekommande och för många kanske till och med en tröst, men som blir livs­hotande först om tanken övergår i handling.

En central fråga för självmordspreventionen ­blir alltså att diskutera frågan om självmordet som lösning på livsproblem och att presentera trovärdiga alternativ. Låt Folkhälsomyndigheten, som efterhand fått ett samverkande ansvar, få ett specifikt uppdrag att se över den nationella suicid-preventionsplanen. Och sätt upp tydliga mål som kan följas upp!

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler