Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Vården gav kanske livet trygghet, men inte mening”

”Jag kanske framstår som hjärtlös. Hur kan man skriva ut en självmordsbenägen patient?” Det skriver Adel Abu Hamdeh. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
“Det verkade ju ologiskt att hon skulle skrivas ut när hon mådde sämre”

Patienten skrevs in på psykiatrin på grund av försämrat mående och självmordstankar. Jag träffade henne på avdelningen någon vecka senare och hon hade då ännu inte förbättrats. Snarare var hon sämre; ångesten hade ökat och allt oftare fick personalen hindra henne från att dunka huvudet i väggen. Samtidigt verkade hon känna sig tryggare inlagd, hon lämnade sällan avdelningen.

Jag var orolig för patienten. Hennes problematik var inte mottaglig för läkemedel och våra försök att få henne att stegvis återgå till vardagen misslyckades. Avdelningen blev ett sätt för henne att undvika de svårigheter hon hade i livet, men det var tydligt att hon inte skulle bli bättre av slutenvård. I stället riskerade hon att försämras ännu mer. Livet var satt på paus. Ju längre tid hon blev kvar på avdelningen, desto mer tappade hon kontakten med sammanhang som hon mådde bra av; vänner, relationer, sysselsättning och fritidsaktiviteter. Vården gav kanske livet trygghet, men inte mening.

Min oro var att hon skulle slungas ner i en ond spiral; slutenvården orsakade sämre mående och ökat självskadebeteende, vilket i sin tur riskerade att leda till ännu mer slutenvård. Jag försökte förklara mitt resonemang för henne, men hon lät sig inte övertygas om fördelarna med utskrivning.

Jag klandrar henne inte, det verkade ju ologiskt att hon skulle skrivas ut när hon mådde sämre. Inget i hennes liv hade förändrats, allt hon hade svårt att hantera fanns kvar. Hon fann sig ändå i beslutet om utskrivning, men den ångeststegring som samtalet orsakade tydde på att hon var mer orolig än vad hon ville medge. Utskrivningen sköts upp några gånger, för att ge henne tid att förbereda sig. När det slutgiltiga datumet väl hade fastställts ökade hennes självmordstankar.

Dagen innan planerad hemgång berättade hon för personalen att hon just tagit en överdos läkemedel. Behövde hon vara kvar på avdelningen trots allt? Hon hade avsiktligt tagit för mycket läke­medel, men i en dos där risken för förgiftning var minimal. Ju mer jag funderade över händelsen, desto starkare blev min övertygelse om att hon behövde bli utskriven, och hon lämnade avdelningen dagen därpå.

Jag kanske framstår som hjärtlös. Hur kan man skriva ut en självmordsbenägen patient? Men självmordsbenägen är ett ord som saknar nyanser.

Omständigheterna kring överdosen tydde på att hon varken ville eller trodde att hon skulle dö. Det var nog inte syftet. Snarare var det ett riskfyllt sätt att kommunicera rädslan inför utskrivningen. Men att stanna inom slutenvården och bli allt sämre var ett alternativ jag inte ville utsätta henne för.

Tiden efter utskrivningen fortsatte patienten att ha nästan daglig kontakt med öppenvården och återupptog psykoterapi. Var det rätt att skriva ut henne? Jag vet inte, men jag vet att hon strax efter utskrivningen började planera för en resa till en vän. Det gladde mig, det är trots allt sådant som gör livet värt att leva.

Kommentarer