Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Hälso- och sjukvården har ansvar för att personer som är utsatta för våld i en nära relation får ett adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande”, skriver debattören.

”Hälso- och sjukvården har ansvar för att personer som är utsatta för våld i en nära relation får ett adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande”, skriver debattören. Bild: Mostphotos

Vården behöver tydliga rutiner för våld i nära relationer

”Hur ska man veta att någon är utsatt för våld när hen inte berättar?” Den frågan ställer sig Ylva Elvin-Nowak.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Så har vi fått ännu en berättelse om hur det som börjar med kärlek kan leda till brutalt våld. Utan att känna till något närmare om just Josefin Nilsson så vet jag en sak – hon hade kontakt med hälso- och sjukvården. Om hon berättade vem och vad som åsamkat henne såväl krossad kropp som själ, vet jag inte. Inte heller om någon frågade, lyssnade eller hänvisade vidare.

Hälso- och sjukvården, och framförallt primärvården, är första mottagare av många människor som är utsatta för våld i nära relationer. Det är till vårdcentralen vi vänder oss när kroppen eller själen värker, inte till socialtjänsten eller polisen.

Att vara utsatt för våld i en nära relation är mycket farligt för hälsan, men även om våldsprocessen gått långt är det vanligt att den som söker vård inte berättar. Depression, ångest, sömnsvårigheter, smärta i olika delar av kroppen – sådant går att benämna. Men att säga att jag blir slagen, trakasserad, isolerad och hotad, det går ofta bara inte.

Ylva Elvin-Nowak, fil dr, leg psykoterapeut, enhetschef för Våld i nära relationer vid Akademiskt primärvårdscentrum, Stockholm.
Bild: Nina Thomson

Skammen över att vara en människa som får stryk är för stor. Den normaliserade självbilden av att förtjäna varje kränkning och slag är för fastetsad. Önskan om att hen som ”egentligen” är så kärleksfull ska bli sig själv igen, är för stark. Det finns många skäl till att inte berätta. Och det finns många skäl för hälso- och sjukvårdens personal att fråga.

Hälso- och sjukvården har ansvar för att personer som är utsatta för våld i en nära relation får ett adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande. Men hur ska man veta att någon är utsatt för våld när hen inte berättar? När det inte finns blåmärken, avbrutna ben eller spår av händer runt halsen?

Hälso- och sjukvården saknar ofta såväl kunskap om vad våld i nära relation är, som rutiner för att fånga upp personer som lever med våld. Det innebär att personer som lever med våld kan söka vård gång på gång för alla möjliga problem, utan att få adekvat hjälp. När ingen frågar blir känslan av isolering, utsatthet och skam större och större. Att aldrig få frågan om våld blir beviset för att det inte går att prata om.

Hälso- och sjukvårdspersonal behöver ha kunskap om att våld i nära relation handlar om anknytningsvåld. Anknytningsvåld innebär att den som jag uppfattar och tror på som ”min människa i världen”, den som ska skydda och älska mig, i stället gör mig illa, plågar, hotar och kränker mig.

Anknytningsvåld är kanske den svåraste formen av våld då det leder till ett slags psykologiskt samman-brott som nästan undantagslöst innebär tystnad, skam och självförebråelser.

Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver kunna beskriva vad våld är och ge konkreta exempel. För den som lever med våld kan konkreta frågor, även om de besvaras med nej, vara ett första steg i tron på att våldet går att tala om.

Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver ha tydliga rutiner för vidare vägledning, hänvisning, eventuell anmälan och återbesök. Den som lever med våld i en nära relation och som kanske för första gången vågat benämna detta, behöver mötas av någon som har kunskap om vad nästa steg kan bli.

Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver ha tydliga rutiner för journalföring och dokumentering. Här behövs också kunskap om och rutiner för hur journaler ska föras för att journaltexten inte ska synas i patientens journal via nätet. En person som lever med våld i nära relation kan ibland bli tvingad att visa sin digitala journal för sin förövare, och behöver försäkras om att det hen berättar om våld inte kommer att synas.

Hälso- och sjukvården har en mycket central roll i upptäckten av våld i nära relation och i det första skedet av möjligt uppbrott. Även om socialtjänsten har det primära uppdraget att skydda människor som är utsatta för våld i nära relationer, är det till hälso- och sjukvården som många kommer. Till vårdcentralen, barnmorskan eller tandläkaren kan man gå utan skam och för en stund kan livet kanske kännas nästan som det borde. Om någon klok människa då dristar sig till att fråga hur man har det hemma, kanske det första fröet sås. Det går att berätta. Det finns någon som lyssnar. Jag är inte galen. Jag lever och ska så fortsätta.

Kommentarer