Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Katarina Stolt, distriktsläkare i Jönköping.

Katarina Stolt, distriktsläkare i Jönköping. Bild: Stefan Persson/Bildbyrån

Vardaglig maktlöshet är inte bra för någons hälsa

Vad gör dig frustrerad? Datorn hakar upp sig? Besvärlig administration och ogenomtänkta strukturer? Men egentligen, vad är svårt när man är läkare? Det skriver Dagens Medicins krönikör distriktsläkare Katarina Stolt. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Definitivt maktlösheten tänker jag och då menar jag inte organisationer, skitsjukdomar som snabbt tar livet av folk eller medicinska katastrofer. Det finns en vanligare och mer vardaglig maktlöshet. Att ha effektiv hjälp att erbjuda men inte tillåtas att hjälpa.

Men vafalls vad är detta för skandal? Får inte folk den hjälp och bot de har rätt till?

Om det ändå var så enkelt.

För vem är jag att komma och ha synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Hur mycket mandat ska sjukvårdspersonal ha egentligen? I vårt individualistiska samhällsbygge har väl patienten rätt till självbestämmande även här? Patienten kanske inte är ett dugg intresserad av min uppfattning och kanske vill vara stilla-sittande, äta chips och dricka läsk varje dag och röka av orsaker som jag inte förstår och därför inte borde ha synpunkter på? 

Patienten kan hävda att det är en rättighet att röka och äta ihjäl sig. Och hur ska man plantera motsatt åsikt i vår hålla sams-kultur? Den auktoritära stilen är ganska ute. Kanske ska man slå näven i bordet och med myndig röst hota med död? Jo, det kan fungera men då måste marken vara väl förberedd och gödslad som om det vore dags för sådd. Dessutom finns ju en socioekonomisk aspekt här och den plågar mig på ett svårdefinierbart sätt. Hur hemmablind är jag i min egen von oben-attityd? Jag som cyklar, sportar och köper dyra småbladiga grönsaker? Förstår jag egentligen var problemet sitter? Antagligen inte. För jag ser endast en person som skulle kunna må så mycket bättre, ja till och med bli nästan frisk, om han bara…

Och så går patientens liv bokstavligen i graven, inte med dunder och brak som vid en olycka utan med ett envist nötande år efter år tills katastrofen är ett faktum i en dödande hjärtinfarkt. Och där står man och tycker att man inte fått ingripa. Det är den vardagliga Maktlösheten. Ingen kan förstås med säkerhet veta att det inte hade hänt ändå, men om något mätvärde hade legat vettigt någon gång, hade det kanske hänt om tio år i stället för just nu, tänker jag.

Sjukdomar har en tendens att försvaga och förminska människor. Vi i sjukvården hakar gärna på förminskningen, inte av illvilja men vi rycks med och tar gärna kommandot över de sjuka. Ibland kanske det måste vara så, men när det gäller bättre levnadsvanor är en förminskande attityd verkligen ingen bra teknik att hamna i.

Det är en stor utmaning att nå fram, kanske mer en pedagogisk än en medicinsk. Att kunna tränga igenom bortförklaringar och bagatelliseringar. Att utan avskräckande pekpinnar förmedla att när det gäller väl-levnadssjukdomarna finns det stora möjligheter att själv kunna påverka sitt mående till det bättre.

Kanske är bättre patientpedagogik boten mot maktlösheten. Jag hoppas det. Maktlöshet är inte bra för någons hälsa.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler