Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Andreas Söderberg, psykiatrisjuksköterska och doktorand, Märta Wallinius, leg psykolog och med dr, Natalie Laporte, beteendevetare och doktorand, Garo Lorfalk, jurist.

Andreas Söderberg, psykiatrisjuksköterska och doktorand, Märta Wallinius, leg psykolog och med dr, Natalie Laporte, beteendevetare och doktorand, Garo Lorfalk, jurist.

”När ska psykiatripersonalen beslagta mobiltelefonen?”

Är det inte vårdens uppgift att skydda en persons integritet när personen själv inte klarar av det? Det undrar debattörerna som vill se en debatt om inskränkning av elektronisk kommunikation.  

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Den 2 juni 2006 infördes i lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, rätten för chefsöverläkare att besluta om inskränkning av elektronisk kommunikation, genom följande tillägg:

Paragraf 20 a: Chefsöverläkaren får besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. (1)

Sedan lagändringen har 13 år gått och mycket har hänt, inte minst i den digitala världen. Att begränsa användandet av en smartphone år 2019 jämfört med mobiltelefoner år 2006 är sannolikt ett större ingrepp i en persons vardag, givet det faktum att smartphones har kommit att bli en allt viktigare del av människors liv.

Hur har då bestämmelsen tillämpats i praktiken och vilka utmaningar har utkristalliserat sig? Inskränkningar sker vanligtvis när patienter använder sin rätt till elektronisk kommunikation för att ta in droger på en avdelning eller för att hota andra personer, särskilt vid överträdelser av kontaktförbud. Kan det vara så att ett beslut att inskränka rätten till elektronisk kommunikation uppfattas som mer rättfärdigat när patienten tydligt utsätter andra personer för fara eller lidande? Frågan är dock hur det ska hanteras när patienten skadar enbart sig själv genom den elektroniska kommunikationen?

Av förarbetena till paragraf 20 a i LPT framgår att ”en typisk situation när det kan vara nödvändigt att fatta beslut om nämnda begränsningar är under perioder när patientens sjukdomstillstånd är särskilt allvarligt och denne till exempel uppvisar ett maniskt beteende och det har framkommit omständigheter som visar att patienten missbrukar sin rätt till kommunikation”. (2)

Paragraf 20 a i LPT har formuleringen ”… om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada.” Men i vilket tillstånd ska patienten befinna sig i för att vården ska bli lidande, till exempel av det som patienten lägger ut på sociala medier? Hur ska en eventuell skada värderas i förhållande till etiska krav om autonomi och grundläggande lagbestämmelser om att hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet? (3)

Utifrån vår, och våra kollegors, erfarenhet är det inte ovanligt med anhöriga som ber psykiatripersonal att beslagta en mobiltelefon, och som undrar hur psykiatrin kan låta deras anhöriga exploatera sig själva på sociala medier trots att de är under tvångsvård. När en patient befinner sig i ett svårt maniskt tillstånd är det möjligen enklare att besluta om inskränkning av elektronisk kommunikation, än när en patient av andra anledningar använder sociala medier för att exploatera sig själv och/eller sina självskadande beteenden.

Var går gränsen för vad som räknas in i de lag- och stödtexter som finns? Finns det en ängslighet över att besluta om inskränkning utifrån att patienten skadar sig själv? Att exploatera sig själv och eventuella självskador på sociala medier kan förmodligen ha såväl egenupplevda positiva som negativa effekter för patienten. Bekräftelse via sociala medier gör att självbilden kopplas ihop med en mätbar siffra i form av ”likes” vilket ger en positiv bekräftelse för ett dysfunktionellt beteende. Är det rimligt att kräva att behandling ska nå progress när patienten parallellt med behandlingen använder strategier som direkt motarbetar behandlingseffekten?  Är det inte vårdens uppgift att skydda en persons integritet när personen själv inte klarar av det?

Vi befinner oss i en tid där mobiltelefonen är platsen där många människor spenderar sin vardag. Som alltid, är det avgörande att ställningstaganden till tvångsåtgärder är välmotiverade. Kanske upplevs förlusten av rätten till smartphone mer begränsande än själva frihetsberövandet i dagens samhälle? Vi efterfrågar prövningar av bestämmelsen i paragraf 20 a i LPT, för att kliniska verksamheter ska kunna få ökat stöd vid beslutsfattande avseende inskränkning av elektronisk kommunikation, för att på bästa sätt kunna följa lagar och bedriva god vård, anpassad efter vår samtid. 

Den här debattartikeln är skriven genom nätverket DIPS (Delaktighet i psykiatrisk tvångsvård) som är ett tvärvetenskapligt forum mellan akademi och psykiatriska enheter i Sverige som arbetar med olika frågor som berör tvångsvård.

Texten är avsedd att starta debatt, förhållningsättet till inskränkning av elektronisk kommunikation verkar variera över landet vilket gör saken extra viktigt att diskutera.

 

1. Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128)

2. Proposition 2005/06:195. Elektroniska kommunikationstjänster m.m. inom psykiatrisk tvångsvård. s. 24.

3. Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) kapitel 5 paragraf 1 punkt 3

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler