Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Kerstin Evelius och Anders Printz, tidigare nationella samordnare psykisk (o)hälsa. Bianca Andersson och Mikaela Javinger, psykiatridebattörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Ewa Gustafsson och Andrea Larsson, tidigare utredningssekreterare i Tvångsåtgärdsutredningen.

Kerstin Evelius och Anders Printz, tidigare nationella samordnare psykisk (o)hälsa. Bianca Andersson och Mikaela Javinger, psykiatridebattörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Ewa Gustafsson och Andrea Larsson, tidigare utredningssekreterare i Tvångsåtgärdsutredningen. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån, Johanna Lundberg/Bildbyrån

”Sjukdomen ska behandlas, inte symtomen”

I praktiken är det motsatsen till tvång som visat sig ha bäst effekt. Det skriver sex debattörer i en debattreplik om att beslagta mobiltelefoner inom psykiatrisk tvångsvård.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

För länge sedan, långt innan det fanns möjligheter att lindra och bota psykisk sjukdom, var familjen ansvarig för att den psykiskt sjuke inte ställde till med problem. Det vanligaste var att kedja fast den sjuke och om man i en rättegång kunde bevisa att detta gjorts men att den sjuke av en eller annan anledning lyckats ta sig loss kunde detta innebära straffrihet om den sjuke ändå ställt till problem. Detta var på medeltiden, långt innan vi hade tillgång till effektiva behandlingsmetoder i form av medicin och senare psykologiska och pedagogiska behandlingsmetoder.

Ändå lever synsättet kvar – den psykiatriska vårdens främsta uppgift förefaller stundom vara att den sjuke inte ska utsätta sig själv eller någon annan för obehag vilket ibland är riktigt eftersom ingen vill att en sjuk person ska göra sig olycklig på grund av sin sjukdom. Mer problematiskt är att tvång och inskränkningar av olika slag fortfarande ibland tycks vara den första utvägen, snarare än den sista. Frågan som borde ställas är i stället med vilka metoder och vilket bemötande vården kan bidra till patientens hälsa, trygghet och säkerhet.

I en debattartikel i Dagens Medicin den 16 maj 2019 ställer Andreas Söderberg, Märta Wallinius, Natalie Laporte och Garo Lorfalk frågan när psykiatrins personal får beslagta en patients mobiltelefon. Författarna argumenterar för att de flesta kan enas om att en patient med ett maniskt beteende kan behöva hindras från att göra sig själv oöverskådlig ekonomisk skada genom att köpa saker på nätet. När det gäller en patient som exploaterar sig själv på olika sätt blir gränsen svårare att dra. Debattartikeln är ett sätt att få igång en diskussion, och det är uppenbart att det är en nödvändig diskussion att ta.

I utredningen om att minska tvångsåtgärder mot barn, För barnets bästa, låg fokus initialt på tvångsåtgärder som avskiljning och fastspänning, eftersom detta var vad FN kritiserat Sverige för. I samtalen med den referensgrupp med unga med egen erfarenhet av tvångsvård och tvångsåtgärder som kopplades till utredningen blev det emellertid uppenbart att psykiatripersonalens ovana att utan individuella beslut begränsa tillgången till elektronisk kommunikation upplevdes som en lika stor kränkning. Skälet till restriktionen kunde vara att en patient använde mobiltelefonen för att ta olämpliga kontakter, lägga ut triggande bilder på sig själv eller för att titta på triggande bilder av andra som visade upp sin svältande kropp. På frågan om det inte var rimligt svarade gruppen enkelt och tydligt – nej, det beteendet är ett symtom på sjukdomen. Det är sjukdomen som ska behandlas, inte symtomen. Känslan av att bestraffas och möjligheten att inte kommunicera med vänner och familj, distraheras genom musik, poddar och mobilspel beskrevs som mer skadligt än de destruktiva handlingar som mobilen möjliggjorde.

När det gäller personer som skadar sig själva har en rad tvångsåtgärder utvecklats och prövats, vid flera tillfällen långt utanför lagens ramar. Som exempel kan nämnas tvångshandskar, gipsning av armar och tvångshjälmar. Personer som utsatts för detta har ofta berättat om det som kränkande och snarare förstärkande av det destruktiva beteendet i stället för tvärtom. I praktiken är det motsatsen till tvång som visat sig ha bäst effekt. Exempelvis självvald inläggning som bygger på överenskommelser och tilltro till patientens egen förmåga att söka hjälp genom inläggning på sjukhus.

Tvångsvård syftar till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. Psykiatrisk vård syftar till att bota, lindra och trösta. Syftet med vården är alltså inte i första hand att medelst tvång motverka oönskade beteenden, utan behandla det tillstånd som grumlar omdömet eller det lidande som tar sig uttryck som självskada, svält eller andra destruktiva beteenden. Att överväga en utökning av användningen av tvångsåtgärder går stick i stäv med ett sådant synsätt. Den stora utmaningen för vården är att faktiskt använda bästa tillgängliga kunskap och säkerställa att det finns både kompetens och resurser att faktiskt hjälpa enskilda att må bättre och slippa ta till självdestruktivitet för att minska ångest. Det behöver finnas god tillgång inte bara på medicinsk behandling utan också på psykologisk behandling och ett ökat fokus på omvårdnad. Utgångspunkten för de insatser som ges måste alltid vara patientens berättelse och person.

Svaret på frågan om när psykiatripersonal har rätt att begränsa en människas grundlagsskyddade yttrandefrihet är egentligen inte svår. Men svaret ska inte sökas i juridiken eller medicinen, den ska sökas hos patienterna. Den korrekta frågan är inte hur mycket tvång som får användas utan hur psykiatrin bäst arbetar tillsammans med patienten för att han eller hon inte ska lida så mycket att självdestruktiva handlingar är det enda sättet att få lindring.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler