Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Nio månader efter examen funderar jag på att byta bana”

Jag har ingen formell handledning. Jag har ingen strukturerad utbildning. Ingen frågar hur jag mår, skriver flera underläkare i en debattartikel. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Terminens ansökan om allmäntjänstgöring, AT, är avslutad och som vanligt numera fick flera hundra unga läkare ett negativt besked. Några av dem beskriver här sin verklighet i en tjänst som inte ska finnas.

21 000 kronor. Mindre än vad jag tjänade som undersköterska. Det blir jag erbjuden på mitt första läkarjobb på medicinavdelning. Facket har inte förhandlat om lägstalöner och konkurrensen är stenhård. När jag frågar om semester får jag svaret ”det är väldigt många som vill ha den här tjänsten”.

Under första morgonmötet på det stora sjukhuset är det ingen som presenterar mig. Ingen uppmärksammar att jag är ny eller välkomnar mig till kliniken. Det är jag inte tillräckligt viktig för.

Mitt jobb fick jag genom att ringa alla klinikchefer. Inga tjänster annonseras ut. Om jag får komma på intervju är det plötsligt, då det uppstår ett hål i verksamheten som måste täppas till. Kan du börja nästa vecka?

Min anställning är tidsbestämd till sex eller tre månader. En gång får jag förlängt på väg till en dålig patient. ”Du kan väl jobba fram till sommaren?” kastar min chef ur sig när vi susar fram genom korridoren. En annan gång får alla vi sju som vikarierar före AT veta att vi inte behövs längre med en månads varsel, trots att vi blivit lovade förlängt.

Jag söker AT i samtliga landsting. Författar fina brev om att jag alltid velat bo i Norrland, är nyfiken på Karlstad eller har barndomsminnen från Halmstad. Det är flera hundra sökande till tio platser på alla sjukhus jag pratar med.

Sköterskorna vet inte vad jag kan. De ser min röda skylt och vill ha ett läkarsvar. Överläkarna ber mig skriva vårdintyg och behandlingsbegränsningar, trots att jag inte får. På de små sjukhusen arbetar jag ensam nattetid på akuten, fast detta skarpt kritiserats av IVO.

Jag är den enda läkaren på psykakuten med bakjour på telefon en vecka in i mitt första sommarvikariat. På de geriatriska sjukhusen går jag ensam nattjour två månader efter examen, närmast ansvarig för hundra multisjuka patienter. På barnakuten en natt i december är det 20 barn i kö och husjouren är upptagen med ett svårt sjukt barn på neo. Jag är ensam.

På ett annat sjukhus blir jag plötsligt tvingad att hälften av min arbetstid täcka sjuksköterskornas pass. Jag får fyra dagars introduktion, om det inte passar får jag säga upp mig. Jag söker stöd, men flera äldre läkare tycker att det är bra. Det öppnar ju vårdplatser.

Jag har ingen formell handledning. Jag har ingen strukturerad utbildning. Ingen frågar hur jag mår.

Jag är på nya avdelningar varje vecka. Ibland tre placeringar på fem dagar. Allt är nytt för mig. Alla människor, rutiner, läkemedel, patienter. Jag förväntas ta lika många patienter som den seniora läkaren på specialiseringstjänstgöring, ST, det är så avdelningarna är utformade. Därför jobbar jag över. Jag jobbar över fast det inte finns övertid. Inte för att jag är långsam, jag jobbar så fort jag kan, utan för att jag får 1. För lite stöd, eller 2. För mycket arbetsuppgifter.

Över sommaren tappar jag i vikt. Jag glömmer äta och får gå ner en storlek i landstingsbyxorna. Lär mig att alltid ha mat i fickorna. Jag är kvinna och därför har jag högre risk att bli utbränd. Det vet jag för jag läser i Läkartidningen om den kraftiga ökningen av sjukskrivningar hos unga kvinnliga läkare.

Jag tar extrapass på extrapass på akuten för att visa mig arbetsduglig inför AT-ansökan. Nio månader efter examen funderar jag seriöst på att byta bana.

Jag ber om hjälp men jag säger inte ifrån. Jag kan inte riskera dåliga meriter. Jag är slit-och-släng, jag är produktion, jag är en person som ändå kommer att försvinna till AT någon annanstans. Jag är sommarvikarien som kämpar på sitt första läkarjobb när du är på semester och vårdplatserna är halverade.

Jag är mitt i din verksamhet och jag gör vad jag kan.

Författare

Texten speglar inte en enskild persons verklighet utan baseras på många underläkares berättelser, varav ett fåtal har valt att skriva under:

  • Fanny Nilsson, vikarie före AT, Stockholm.
  • Rodrigo-Andrés Alvarades, AT-läkare, Ljungby.
  • Maria Belikova, vikarie före AT, Stockholm.
  • Anna Hallin, vikarie före AT, Västerås.
  • Hanna Wivstad Dahlén, AT-läkare, Enköping.
  • Lena Tallberg, AT-läkare, Trollhättan.
  • Linda Karolina Bonnor, AT-läkare, Malmö.
  • Aron Odbratt, AT-läkare, Växjö.
  • Esmail Jamshidi, vikarie före AT, Stockholm.
  • Anna Su, vikarie före AT, Stockholm.
  • Sara Babiker, AT-läkare, Stockholm.
  • Oda Blomqvist, vikarie före AT, Stockholm.
  • Jonas Eriksson, vikarie före AT, Stockholm.
  • André Birger Hermansson, vikarie före AT, Stockholm.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler