Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

Andaktsfullt ägnade jag påsken åt en dödssynd

”Jag är nog inte den enda som helst slipper oombedda hälsoråd”, det skriver ST-läkare Adel Abu Hamdeh.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

I vanlig ordning åkte familjen till svärmor för att fira påsk. Där bjuds det alltid god mat och stillsamt samkväm. Barnen fick varsitt påskägg innehållande måttliga mängder godis och njöt förstås för fulla muggar. Att äta godis med måtta är jag själv däremot dålig på.

När barnen väl somnat plockades den stora godispåsen fram. Den som är så välfylld att den inte riskerar att ta slut, hur lång kvällen än blir. Jag serverade mig själv en kejserlig buffé av sött, surt och salt och lade mig tillrätta i soffan. Denna religiösa högtid ägnade jag mig andaktsfullt åt en dödssynd: Frosseri.

Medan jag åt en Rollo, en sådan där ljuvligt god, krämig och underbart kladdig kola, uppstod ett oväntat sugande ljud i munnen. Det var som om något gick sönder. Denna obehagliga känsla fick mig att hejda mig. Försiktigt tog jag ut kolan ur munnen. Där, djupt inne i godisen satt en tandkrona inkilad. Den hade lossnat från min tand och var nu nerbäddad i ett mjukt och kladdigt kolatäcke i stället.

Jag har inte perfekta tänder och har behövt ta hjälp av tandläkare lite för ofta för att lägga skulden på slumpen. Jag har tänkt att det beror på att jag har dåliga genetiska förutsättningar, så där som man gör när man vill skylla ifrån sig. Jag har insisterat på att jag inte äter mer godis än någon annan. Men den uppfattningen har jag nu fått lov att ifrågasätta.

Nåväl, jag tog av tandkronan, putsade den och lade den på ett säkert ställe. Därefter åt jag skamset men njutningsfullt upp min kola. Den var ju trots allt nu den dyraste godisbit jag någonsin satt tänderna i och den vore därför synd att slänga.

Jag lovade mig där och då att aldrig äta godis igen. Så där som man gör när man tror att man har kontroll över sitt eget beteende. Det löftet har jag redan brutit många gånger.

Jag fick snabbt tid hos min tandläkare. Nervöst slog jag mig ner i tandläkarstolen och förväntade mig att få frågan om hur det gått till.

Jag hade till och med förberett ett svar och en strategi. Jag skulle säga sanningen men skämta bort det. Kanske småprata lite om att julen sätter sig på midjan och påsken på tänderna.

Därefter skulle jag förstås få utstå en svada av självklarheter om hur dåligt godis är för tänderna, hur det orsakar karies och hur viktigt det är att borsta tänderna. Så där som man själv gärna gör när man vill förändra en patients hälsovådliga beteende. Jag skulle givetvis ge sken av att vara intresserad av råden och låtsas som om de vore nyheter för mig. ”Jaha, godis orsakar karies? Jamen, dåså. Då får jag väl sluta med det.”

Men frågan kom aldrig. Proffsigt och utan vidare krusiduller satte min tandläkare fast kronan igen. Hon besparade mig både onödiga råd och skuldbeläggning. Jag lämnade mottagningen med en fullständig tandrad, ett leende på läpparna och en insikt om att jag nog inte är den enda som helst slipper oombedda hälsoråd.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler