Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Erik Eriksson och Christian Gadolin, båda forskare på Centre for Healthcare Improvement (CHI) på Chalmers tekniska högskola.

Erik Eriksson och Christian Gadolin, båda forskare på Centre for Healthcare Improvement (CHI) på Chalmers tekniska högskola. Bild: Privat

One-size-fits-all-lösningar fungerar sällan i vården

”Låt oss diskutera hur de olika vetenskapliga traditionerna kan bidra till att förbättra vården”, det skriver Erik Eriksson och Christian Gadolin.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

”Finns det evidens?” Det brukar ta tio minuter – ibland hela tjugo – innan någon i vit rock ställer frågan när vi är ute i vården och pratar organisering och ledning.

Ensam, mitt i naturvetenskapens högborg, är det lätt för en samhällsvetare att bli lite nervös. Kanske är det frestande att låna entydighetens vokabulär och resonera i termer av att det minsann finns fog att påstå att just arbetssätt X fungerar på sjukhus. Men, nej, det går ju inte. När det gäller sociala fenomen blir det tokigt om man söker besvara frågan ”Vad fungerar?” entydigt, ungefär som att ta fram en karta när det egentligen är en kompass man behöver.

Självklart ska bästa tillgängliga kunskap ligga till grund för hur vi organiserar sjukvården. Men vi måste också förstå att de samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga traditionerna är bra på olika saker. Naturvetenskapens rationalitet, generaliserbarhet och objektivitet har onekligen bidragit till mycket gott för mänskligheten. Samtidigt riskerar den att förenkla och missrikta förståelsen för sociala fenomen som ofta präglas av komplexitet, kontext och förförståelse. Med andra ord: det är svårt att pressa ner sjukvårdsorganisationer i provrör för att studera dem i en steril miljö.

Komplexitet innebär att kausala samband och linjära lösningar ofta blir missriktade förenklingar för att organisera sjukvård. Påverkan av sociala strukturer och det faktum att människor ibland agerar känslomässigt snarare än förnuftigt innebär att A inte nödvändigtvis leder till B, utan kanske till C eller rentav till D. Dessutom kan de olika perspektiven i en sjukvårdsorganisation (politiker och tjänstemän, chefer och medarbetare, vårdgivare och vårdtagare) stå i konflikt.

Kontext innebär att best practice och one-size-fits-all-lösningar sällan fungerar i vården. Vad som fungerar i Sickby fungerar kanske inte alls i Krankstad. I stället för att påstå att forskningsresultaten är generaliserbara till alla möjliga kontexter låter man i stället läsaren avgöra hur överförbart det är till hens kontext.

Förförståelse innebär att kunskap inte går att finna i naturen, eller att den uppstår ur tomma intet. Trots systematik måste samhällsvetaren vara medvetenhet om att kunskapsgenerering innebär tolkning genom sociala, politiska och teoretiska linser. Forskaren måste därför förhålla sig aningen skeptisk till de initiala tolkningarna av empirin eftersom såväl den egna erfarenheten som forskartraditionen kan ha fört empirin i endera riktningen. I stället för objektiv, är forskningen att betrakta som intersubjektiv då de sociala sammanhang vi är en del av påverkar allt ifrån val av forskningsfråga till tolkning av resultat.

”Det beror på”, blir därför ofta svaret för en samhällsvetare. Kanske därför föredrar många färdigtuggad och övertydlig flygplatslitteratur av typen ”så-här-skapar-du-en-framgångsrik-organisation” framför vetenskapliga alster. Mycket av samhällsvetenskapen syftar emellertid till att kritiskt ifrågasätta sådant förgivet-tagande och sunt förnuft. I stället för att etablera sanningar och fakta syftar den till att generera kunskap genom att öka förståelse, inte sällan genom att lyfta olika perspektiv och därigenom rikta in sig på det unika och kontextberoende. Ofta finns dessutom skäl att inkludera till exempel medarbetare och patienter i tolkningen, snarare än att detta görs på behörigt avstånd av den ensamme och upplyste forskaren. Reflektion och reflexivitet är essentiella för att förstå hur olika påverkansfaktorer koloniserar den ”rena” forskningen, men också för att öka kunskap om sociala fenomen såsom organisationsförändring – och därmed väcka en sund skepticism till entydigt dyrkande av nästa års organisationsmode.

Vårdens komplexitet innebär ofta att olika vetenskapliga traditioner måste övervägas eller kombineras. Vilken tradition som är att föredra beror på hur frågan är ställd. Om vi bättre ska använda den vetenskapliga kunskapen, låt oss då också diskutera hur de olika vetenskapliga traditionerna kan bidra till att förbättra vården.

Kommentarer