Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Bris hjälptelefon blir nedringd av barn som inte mår bra”, skriver debattören och uppmanar politikerna att ta sitt ansvar.

”Bris hjälptelefon blir nedringd av barn som inte mår bra”, skriver debattören och uppmanar politikerna att ta sitt ansvar. Bild: Mostphotos

”Den ökande psykiska ohälsan bland unga måste tas på allvar”

”Barnperspektivet har ersatts av ett föräldraperspektiv”, det skriver Per-Anders Rydelius. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

När man läser om ökande psykisk ohälsa och tilltagande kriminalitet bland barn, ungdomar och unga vuxna är det som i spelet Monopol. Vi har gått ett varv runt och är tillbaka vid ”Gå”.

Vad har hänt? 1900-talet inspirerades av Ellen Keys böcker Barnets århundrade, studie ett och två, som publicerades år 1900. Mellan 1900 och 1970 etablerade samhället program för att tillförsäkra barn god hälsa, en bra skola och hjälp och stöd till dem och deras föräldrar. 

Per-Anders Rydelius, professor emeritus och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri.
Bild: Fribild

Barn- och ungdomspsykiatri etablerades. Skolpsykiatri, en gren av barn- och ungdomspsykiatrin, tillkom för att hjälpa barn med inlärningssvårigheter, läs- och skrivsvårigheter och beteendeproblem.

Social barn- och ungdomsvård byggdes upp enligt Barnavårdslagen från 1924. Lagen var en ”tvångslag” för kommunerna. En politiskt nämnd skulle planera kommunens verksamhet för barnens bästa och ingripa om barn for illa. I Stockholm kombinerades programmen för social barn- och ungdomsvård med ett program för psykisk barn- och ungdomsvård, PBU, för att förebygga kriminalitet. Staden byggde upp en avancerad hjälporganisation för barn i behov av stöd och hjälp.

Skolan förstatligades och reformerades. Mellan 1946 och 1970 fanns den läkepedagogiska skolan som skulle ge varje barn individualiserad undervisning baserad på förutsättningar och förmågor. Mödravård tillkom för att trygga den blivande mamman och fostrets utveckling. Barnhälsovården startade för att säkra barnets utveckling fram till skolstarten. 

Programmen var effektiva, men när de var utbyggda ansågs de från slutet av 1960-talet som omoderna och skulle förändras och moderniseras ”i tiden”.

Den läkepedagogiska skolan som byggde på differentiering skulle ersättas med en skola byggd på integrering och inkludering som började införas - med Läroplan för grundskolan 1969.

Torsten Ramer, nestorn inom svensk skolpsykiatri, skrev 1965 ett varnande ord i Läkartidningen: ”Högstadiet ökar svårigheterna för de handikappade. Barn med inlärningssvårigheter och beteendeproblem kommer att få den psykiska hälsan försämrad och riskerar social utslagning och kriminalitet i den nya skolan”. Så här i efterhand kan man fråga sig om inte Ramer hade en poäng med sin varning.

Barnavårdsnämnden sågs som en tvångsinrättning som omhändertog ”snälla barn från snälla föräldrar”. Att lagen var en tvångslag för kommunerna glömdes bort! När socialtjänstlagen trädde i kraft 1982 var entusiasmen stor men verkligheten blev något annat. I Stockholm infördes stadsdelsnämnder. Den samlade kompetens som fanns hos politiker och tjänstemän inom gamla barnavårdsnämnden försvann. Det blev likadant runt om i landet. Inom barn- och ungdomspsykiatrin fick den klassiska tvärvetenskapliga utredningen stå tillbaka.

Hur ser det ut i dag? Bris hjälptelefon blir nedringd av barn som inte mår bra! 

En larmrapport kom 2010 med två så kallade state of the science-konferenser i Kungliga vetenskapsakademins regi, den ena om barns och ungdomars psykiska hälsa och trender över tid, den andra om skola, lärande och barns psykiska hälsa.

En andra larmrapport kom 2014 genom remissvaren till utbildningsdepartementets utredning Unga som varken arbetar eller studerar.  

En tredje larmrapport blev Folkhälsomyndighetens rapport från 2018, Varför har den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga i Sverige?  – Utvecklingen under perioden 1985–2018.

Under 2019 har SVT Nyheter påtalat bristande kompetens inom socialtjänsten vid handläggning av så kallade orosanmälningar, misstanke om att barn far illa. I en artikel i Läkartidningen i början av juni framgår att även vården brister i att göra orosanmälningar om barn som far illa. Man får intrycket att orosanmälningar sopas under mattan istället för att utredas och att barnperspektivet har ersatts av ett föräldraperspektiv.

Vi har som i spelet Monopol gått ett varv runt och är tillbaka vid ”Gå”. Det tog ett sekel i anspråk att först bygga upp resurser för att sedan montera ned dem. Det politiska minnet är kort. Nu måste vi starta om!

  • En fungerande och modern social barn- och ungdomsvård måste återupprättas. Varken polisen eller barn- och ungdomspsykiatrin, bup, kan åtgärda etablerad kriminalitet bland yngre eftersom den måste förebyggas på annat sätt. Symptom som uppstår på grund av stress i hemmiljön kan inte behandlas av bup då andra åtgärder krävs.

  • Skolan måste förändras och kunskaperna i skolpsykiatri måste återupprättas. Bup kan inte behandla stress och symptom som uppstår på grund av en felaktig och stressande skolmiljö. När den inkluderande skolan introducerades tänkte man inte på att verbet inkludera kommer från det latinska verbet ”inclusio” som betyder att ”fängsla och spärra in”. Att vi i dag har så många hemmasittare kanske beror på att många elever ser hemmet som en fristad och skolan som ett fängelse?

  • Den tvärvetenskapliga utredningsgången inom svensk barn- och ungdomspsykiatri måste återupprättas. Det nuvarande och mest använda diagnossystemet, DSM-5, ger inte barnen rättvisa. Det beror på att den tidigare multiaxiala bedömningen som fanns i DSM-IV och som finns i världshälsoorganisationen WHO:s ICD-10-klassifikation tagits bort. 

  • Det väl fungerande samarbete som en gång fanns mellan skolan, skolpsykiatrin, den sociala barn- och ungdomsvården och bup måste återupprättas. I dag riskerar barn och ungdomar att bollas mellan olika enheter.

Det är bråttom. Vi har inte tid att passivt vänta och tro att det ordnar sig – det finns ett politiskt ansvar! 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler