Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Katarina Stolt, distriktsläkare i Jönköping.

Katarina Stolt, distriktsläkare i Jönköping. Bild: Stefan Persson/Bildbyrån

”En 90-talist vet att det inte är någon idé att skrika”

Katarina Stolt, disriktsläkare i Jönköping, skriver om ett datorhaveri på vårdcentralen.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag skriver lösenordet sesamöppnadej123 och så släpps jag in. Klickar mig fram, letar efter patientens nästa bokning. Trycker på Meny och oklarheter som Dynamisk vårdprocess och Resursplanering pluppar upp.

– Finns jag, frågar patienten.

– Jag vet inte, svarar jag.  

– Jag behöver nya recept, säger patienten som för att markera sin existens.

– Det går inte, säger jag, läkemedelsmodulen är låst. Lösenordet fungerar inte. Jag har prövat flera gånger med killevippen och portentillMordor. Och även om jag skulle lyckas så går det ändå inte att skicka några elektroniska recept till apoteket, det är knut på sladden sedan i morse.

Ungefär då blir skärmen helt svart och datorsurret tystnar på ett onaturligt sätt.  

Jag stirrar på den svarta rutan där bokningslistan nyss fanns. Ja det är faktiskt total maskinkollaps.

– Nej nu går jag hem, säger patienten. 

Jag irrar ut i väntrummet med ett fånigt ”Är det någon som ska till mig?” och en blinddate tar sin början. Utan bokningslista är det patienterna som får ropa upp oss. 

Nästa i kön är född på 1990-talet och på språng till New York, med snuva i näsan, lock i örat och rösten som ett eko i hela hjärnan. Han tror han ska bli tokig.   

Jag skriver receptet för hand, datorerna är ju sönder.

– Va, är det hela datasystemet, undrar han, jag trodde bara det var väntelistan i väntrummet. 

– Nix, totalt haveri.

– Å stackars er. Han verkar glömma sitt öra för en sekund. Så vidrigt. Vad hopplöst. Hoppas ni har bra tekniker!

Det märkliga är att de som blir riktigt arga över haveriet är de äldre patienterna, vår trogna supporterklubb. Först det väntade, ”Vart är samhället på väg?” vilket kan tyckas adekvat, men sedan en stor irritation över att läkarbesöket känns helt meningslöst.

Datorn är alltså viktigare än doktorn undrar jag. Nej, värdena, jag kan ju inte få reda på mina värden. Jag säger att jag har signerat alla labsvar tidigare och om något var galet hade jag kommit ihåg det. Men det räcker inte. Det är som att det inte går att få ihop bingo utan blodvärdet och blodsockret. Blodtrycket kan du få reda på, försöker jag. En äldre dam är till och med upprörd över att jag inte ringt och avbokat hennes besök eftersom hon nu gått hit i onödan. Visste inte ens att du skulle komma, suckar jag.   

Vad man klagar över beror ju på vad man tränats i. Var har man övat sin tålmodighet? Jag går på ny raggningsrunda i väntrummet efter några 90-talister som vet vad ett datorhaveri är. Yngre patienter har ju annars hamnat i vanrykte när de söker akut för enkla åkommor och tränger undan de sjuka äldre, men just nu saknar jag dem. En 90-talist vet att det inte är någon idé att skrika vid tangentbordet, man måste invänta supporten och så ordnar det sig. Och till vårt äldre klientel, som oftast tålmodigt accepterar kroppens tillkortakommanden, datahaveriet är ju ett akut ryggskott. Bit ihop, det går över.

Kommentarer