Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Garo Lorfalk, jurist, Märta Wallinius, leg psykolog/medicine doktor, Natalie Laporte, beteendevetare/doktorand, Andreas Söderberg, psykiatrisjuksköterska/doktorand, Linda Johansson, psykiatrisjuksköterska.

Garo Lorfalk, jurist, Märta Wallinius, leg psykolog/medicine doktor, Natalie Laporte, beteendevetare/doktorand, Andreas Söderberg, psykiatrisjuksköterska/doktorand, Linda Johansson, psykiatrisjuksköterska.

Vi vill fortsätta problematisera smartphones i tvångsvården

I de lägen där tvångsåtgärder bedöms som nödvändiga är det viktigt att det finns en tydlighet i hur lagstiftningen ska tillämpas, skriver fem debattörer i en replik till bland andra Kerstin Evelius och Anders Printz.

Annons:

Självklart syftar tvångsvården inte i första hand till att motverka oönskat beteende, utan precis som Kerstin Evelius, Anders Printz, Bianca Andersson, Mikaela Javinger, Ewa Gustafsson och Andrea Larsson skriver i sin replik i Dagens Medicin, syftar tvångsvården till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver (se andra paragrafen i Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT).

Syftet med vår första artikel i denna debattserie var att initiera en diskussion och belysa svårigheterna med att inskränka elektronisk kommunikation, varför vi tackar debattörerna för att de tog vid och beskrev idealet. Vi är helt överens om att, i den bästa av världar, används inte tvång över huvud taget i vården av personer med psykisk ohälsa. Men, i de lägen där tvångsåtgärder bedöms som nödvändiga, efter att frivilliga metoder har misslyckats och patienten bedöms försämras på ett sätt som gör att vissa vårdinsatser är oundvikliga, är det viktigt att det finns en tydlighet i hur lagstiftningen ska tillämpas. Vår erfarenhet är att tillämpningen, men även granskningen av denna tillämpning, varierar, vilket kan ställa såväl patienter som personal i onödigt komplicerade situationer och leda till rättsosäkerhet. Kort sagt, i de lägen där denna typ av tvångsåtgärder bedöms vara nödvändiga, är det önskvärt att praxis är tydlig för såväl vårdgivare som patient.

Vi vill därför fortsätta problematisera. Smartphones är inte bara en telefon vars funktion är att ringa och skriva sms med, vilket telefonen var då tillägget om elektroniskt kommunikationsförbud infördes år 2006. En smartphone har i dag ersatt klocka, kalender, musikspelare, alarm, kamera med mera. Det är inte sällan genom den vi sköter vår ekonomi och legitimerar oss i kontakt med myndigheter. Det är genom den vi underhåller våra sociala relationer, dejtar, visar upp våra liv på sociala medier och har tillgång till hela världen. Smartphonen drar lätt åt sig vårt fokus, ibland i en större mängd än vi själva önskar, men den underlättar också för oss. Det finns otaliga appar och hjälpmedel som riktar sig bland annat mot psykisk ohälsa och som för psykiatrin kan underlätta och hjälpa såväl patienter som vårdgivare. Just därför är det extra viktigt att de lagar och praxis som styr berörda vårdverksamheter är uppdaterade efter samhälls- och teknikutvecklingen.

Det finns flera vårdverksamheter där inskränkning av elektronisk kommunikation kan vara aktuell, så som den slutna psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatrin. Dessa verksamheter har betydande skillnader. Ett exempel är att det råder en generell inskränkning avseende elektronisk kommunikation i rättspsykiatrin (inte i den lägsta säkerhetsklassen) medan inskränkning av elektronisk kommunikation är mer ett undantag än en regel i den slutna psykiatriska tvångsvården. Det finns dock likheter mellan verksamheterna i det att de vårdar personer med stora vårdbehov och att dessa personer i vissa fall har bedömts ha en betydande risk för att skada sig själva eller andra. I vissa fall kan beslut om inskränkning av elektronisk kommunikation grunda sig i just detta – risk att skada sig själv eller andra. Ett exempel kan vara en patient som är aktiv på sociala medier och där lägger ut filmer på (ovetande) medpatienter. Bedöms detta uppfylla paragraf 20a i LPT? ”… om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada.”. Formuleringen kan tolkas olika, vilket öppnar för olika beslut. Det blir en bedömningsfråga och det är just stöd för dessa bedömningar vi efterfrågar.

Att arbeta ihop som ett team, patient och vårdpersonal, är givetvis bäst. Frågan om inskränkning av elektronisk kommunikation kan te sig enkel i teorin och det givna svaret kan vara att besluta i samråd med patienten. Men när dessa möjligheter är uttömda, är bedömningen då verkligen så enkel?

Vi efterfrågar ökad tydlighet gällande tillämpning av inskränkning av elektronisk kommunikation inom tvångsvården, som är uppdaterad med hänsyn till samhälls- och teknikutveckling. Inom sjukvården behöver vi kunna se personen, behandla sjukdomen och hantera symtomen på ett sätt som har stöd i aktuellt kunskapsläge. Vi behöver kunna göra detta även i svåra situationer och då behöver vi praxis som kan stödja oss i detta.

Debattartikeln är skriven genom nätverket DIPS (Delaktighet i psykiatrisk tvångsvård) som är ett tvärvetenskapligt forum mellan akademi och psykiatriska enheter i Sverige vilka arbetar med olika frågor som berör tvångsvård.

Kommentarer