Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Thinkstock

Thinkstock

Frivillig dödshjälp bör vara en integrerad del av palliativ vård

”Rätt till liv” är inte liktydigt med ”plikt att leva”, det skriver Juha Hänninen.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Juha Hänninen, konsult och tidigare överläkare inom palliativ vård i Finland. Medverkar vid ett seminarium om frivillig dödshjälp i Almedalen på Gotland.
Bild: Fribild

I den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna finns långt-gående regler om mänskliga rättigheter inom EU. Brott mot dessa regler kan få rättsliga konsekvenser och dras inför Europadomstolen i Strasbourg. I dessa dokument finns en ”rätt till liv”, vilket inte är liktydigt med en ”plikt att leva”.

Jag har under mer än 25 år arbetat som läkare inom palliativ vård, varav den mesta tiden på hospice, och allt oftare kommit i kontakt med frågan om frivillig dödshjälp till obotligt sjuka och döende patienter. Min uppfattning är att vi seriöst måste överväga att sakligt betrakta frivillig dödshjälp som en rättighet för den enskilda patienten. Ur medicinsk-etisk synvinkel måste självbestämmande och integritet hos obotligt sjuka patienter vara avgörande för vårt ställningstagande. Vi måste kunna acceptera att det rör sig om en medborgarfråga (och inte en läkarfråga) på samma sätt som vi inte har rätt att påtvinga en patient en livsuppehållande behandling mot patientens vilja.

Motståndarna till frivillig dödshjälp – också vissa läkare – duckar ofta under hänvisning till ”det sluttande planet”. Men faktum är att vi inte i något land vet hur stort behovet av frivillig dödshjälp faktiskt är. Och då menar jag särskilt i alla de fall då vi inom den palliativa vården kommer till korta, vilket klart framgår av bland annat det svenska palliativa registret.

Tidigare hävdade somliga hospice-läkare att palliativ sedering också skulle kunna rymma ett inneboende sluttande planproblem. Kunde man acceptera den ”långsamma eutanasi” som kontinuerlig terminal sedering faktiskt innebär, utan att råka ut för detta problem? Faktum är att i Sverige – trots bristerna i den palliativa vården ådagalagda i det palliativa registret – tillämpas kontinuerlig terminal sedering i ytterst få fall (några enstaka procent).

Jag anser att läkare som hårdnackat förnekar patienter deras självbestämmande och integritet när det gäller självvald, frivillig dödshjälp sviker sin plikt att hjälpa lidande människor när allt hopp är ute. Vi som vårdande läkare måste inse att det ytterst handlar om en medborgarfråga som berör något fullständigt fundamentalt i medicinsk etik: patientens självbestämmande.

Mitt tydliga ställningstagande för frivillig dödshjälp som en integrerad del i den palliativa vården vilar på mina erfarenheter under ett kvarts sekel av hospice-vård inte bara av cancerpatienter men också av till exempel ALS-patienter.

Till de läkarkollegor i Sverige som ännu insisterar på att underkänna dessa patienters integritet och rätt till självbestämmande med möjlighet till självvald, frivillig dödshjälp rekommenderar jag den ALS-sjuka franska författaren Anne Bert, som reste till Belgien för att avsluta sin plågsamma ALS-sjukdom, beskrivet i boken Le tout dernier été, 2017.

Eller läs den framlidne svenske ALS-drabbade läkaren Ulf Ljungblads gripande artikel i Läkartidningen 2014: Läkare och ALS-patient – reflektioner och en del kritik: Från offpiståkning till rullstol på 1,5 år.

Vilka argument skulle vi ha använt mot hans försvar av frivillig dödshjälp? 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler