Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Hans Hägglund (bilden), ordförande för Regionala cancercentrum i samverkan, RCC, undertecknar repliken tillsammans med verksamhetscheferna Johan Ahlgren, RCC Uppsala Örebro, Anna-Lena Sunesson, RCC Norr, Lena Sharp, RCC Stockholm Gotland, Thomas Björk-Eriksson, RCC Väst, Srinivas Uppugunduri, RCC Sydöst och Björn Ohlsson, RCC Syd.

Hans Hägglund (bilden), ordförande för Regionala cancercentrum i samverkan, RCC, undertecknar repliken tillsammans med verksamhetscheferna Johan Ahlgren, RCC Uppsala Örebro, Anna-Lena Sunesson, RCC Norr, Lena Sharp, RCC Stockholm Gotland, Thomas Björk-Eriksson, RCC Väst, Srinivas Uppugunduri, RCC Sydöst och Björn Ohlsson, RCC Syd. Bild: Jesper Zerman/Bildbyrån

”Vården blir inte mer jämlik med en privat cancervårdsförsäkring”

Det vi menar är osnyggt med den privata cancervårdsförsäkringen är att Alivias affärsidé späder på människors oro för att de inte ska få vård om de blir sjuka, skriver RCC-chefer och Hans Hägglund i en replik till Alivia.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Sverige har en god cancervård med överlevnadssiffror bland de högsta i Europa. Varje dag arbetar vårdpersonalen med cancerpatienter i alla åldrar och deras anhöriga. Drygt 60 000 patienter insjuknar årligen och ungefär en halv miljon personer lever i dag efter en cancerdiagnos. Att 70 procent av de vuxna och 85 procent av barnen är långtidsöverlevare efter en cancerdiagnos visar att vården levererar.

När någon av de 700 000 svenskarna med en privat sjukvårdsförsäkring insjuknar i cancer kommer de helt eller delvis att behandlas inom den offentliga vården. Det är bra, eftersom det innebär att de kommer att utredas och behandlas av fler än en enskild onkolog. Att som cancerpatient bli bedömd i en multidisciplinär konferens, där personal från flera andra specialiteter ingår, är en viktig kvalitetsindikator. I vilken mån de ”framstående svenska och internationella specialister inom cancersjukvård” som utför Alivias tjänst ”second opinion” ingår i ett sådant komplext och multidisciplinärt sammanhang framgår inte.

Påståendet att det tar tre till fem år för den offentliga vården innan alla onkologiska kliniker uppnått samma policy för användning av läkemedel är en förenkling av verkligheten. Numera, efter införandet av NT-rådet och modellen för samordnat införande, går nationell introduktion av nya cancerläkemedel i Sverige snabbt. Men följsamheten över landet måste bli ännu bättre och snabbare än i dag.

Enligt regionernas målsättning för vår införandemodell ska det ha gjorts en gemensam bedömning av relevanta nya läkemedelsterapier och finnas en nationell rekommendation inom tre till fyra månader efter det europeiska godkännandet. För att en rekommendation ska kunna avges måste det finnas tillförlitliga underlag i form av en värdering av det vetenskapliga underlaget och en hälsoekonomisk bedömning, vilket inkluderar en rimlig prissättning. Det senare innebär i dag nästan alltid behov av någon form av förhandling med läkemedelsbolaget. Alla delar behövs, en introduktion av ett nytt läkemedel ska alltid utgå från våra gemensamma prioriteringsprinciper och etiska principer.

Ett krav för att en introduktion ska kunna ske är att det finns ett marknadsgodkännande för den aktuella indikationen. Intressant att notera är att Alivia enligt egen utsago erbjuder läkemedelsbehandlingar som inte ingår i svensk vård.

Den förnyade medicinska bedömningen som ingår i Alivias tjänst ”second opinion” tillhandahålls redan i dag av den offentliga vården och eventuella kostnader för den ingår i högkostnadsskyddet. Att den offentliga vården behöver bli bättre på att informera patienterna angående möjligheten till en ny medicinsk bedömning är vi helt överens om. Regionala cancercentrum kan bidra till det, vilket vi delvis redan gör.

Det vi menar är osnyggt med den privata cancervårdsförsäkringen är att Alivias affärsidé späder på människors oro för att de inte ska få den bästa vården, speciellt om de inte har råd att betala extra till exempel för en privat försäkring. Detta bidrar definitivt inte till att göra cancervården mer jämlik.

Relaterat material

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler