Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Tom Åhrén, pensionär, tidigare gynekolog och företagsläkare.

Tom Åhrén, pensionär, tidigare gynekolog och företagsläkare. Bild: Mostphotos

”Jag vill inte uppleva något liknande igen”

De som är negativa till dödshjälp tror jag, bland annat, inte vill konfronteras med frågan om den egna döden, skriver läkaren Tom Åhrén i en replik.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Läkaren Juha Hänninen, nestorn inom finsk hospicevård och palliativ vård, har skrivit en mycket tankeväckande artikel om sin syn på frivillig dödshjälp inom den palliativa vården. Han påminner om ”alla de fall då vi inom den palliativa vården kommer till korta”.

Många läkare, Läkarförbundet och alla partier utom Miljöpartiet (men inte alla riksdagsmän) är motståndare till att utreda frågan om frivillig dödshjälp. I motsats till en stor majoritet av den svenska befolkningen.

En debatt i Dagens Nyheter nyligen, inledd 5 april av Staffan Bergström och Marina von Schreeb, innehöll flera intressanta inlägg. Tyngst väger, menar jag, P C Jersilds bidrag. Frivillig dödshjälp enligt Oregonmodellen har fungerat i decennier för stora befolkningsgrupper. Flera debattörer har ofta en bristande kunskap om Oregonmodellen, en religiös agenda eller bådadera. Underlaget är nu tillräckligt för att frågan om legaliserad, frivillig dödshjälp bör utredas.

När jag pratat om döden privat, och som läkare med patienter, har alla utan undantag uttalat en, inte sällan svår, oro inför den sista tiden i livet. Många har sett en anhörig eller vän i en plågsam dödskamp. Trots palliativ vård. Många känner ångest inför en möjligt plågsam och utdragen tid mot en ovärdig död. En fråga jag fått flera gånger är: ”Kan du skriva ut något åt mig som jag kan ta?”.

Läkare känner också säkert allt mellan oro och ångest inför sin egen död. De som är negativa till dödshjälp tror jag, bland annat, inte vill konfronteras med frågan om den egna döden. Att ta del av beskrivningar av svårt lidande och ångest i väntan på ett slut, utan hopp om bättring, kan göra att man vill närma sig frågan om dödshjälp och ta ställning för egen del.

Min far tog sitt liv 1977, 80 år gammal. Han var intellektuellt bibehållen, inte deprimerad. Frisk, bara måttliga besvär av knäartros. Vi hade två månader tidigare firat den glade jubilaren. Han och jag hade under många år diskuterat rätten till sitt liv och sin död. Så jag blev inte förvånad. Han efterlämnade noggranna instruktioner om ekonomi och praktiska ting samt om var askan skulle strös enligt en bifogad kartskiss. En del var daterat flera år tidigare. Självmordet var noga planerat.

Varför tog han sitt liv? Efter våra samtal så vet jag att han inte kunde uthärda tanken på att bli ett ”vårdpaket” och lida på slutet. Hade möjligheten till frivillig dödshjälp och en värdig död då funnits kanske han inte hade valt självmord. Det blev en dramatisk och ovärdig död både för honom och oss.

Själv vårdades jag under flera månader för fem år sedan på grund av flera livshotande komplikationer till en med strålning och cytostatika behandlad tonsillcancer. Under lång tid hade jag trots optimal smärtlindring mycket svåra smärtor, var oförmögen att tala på grund av strålskador i munnen och att skriva på grund av morfinet.

Jag vill inte uppleva något liknande igen. Skulle det ske, och funnes då inget hopp om bättring, skulle jag själv vilja bestämma när och hur jag ville dö värdigt. Jag hade samma åsikt om dödshjälp tidigare, men är nu stärkt i min övertygelse om det rätta i att legalisera frivillig dödshjälp även i Sverige.

Relaterat material
Frivillig dödshjälp bör vara en integrerad del av palliativ vård

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler