Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Gustaf Lilliehöök, specialist i allmänmedicin.

Gustaf Lilliehöök, specialist i allmänmedicin. Bild: Privat

”Vi kan lära av Norges primärvård”

Gustaf Lilliehöök, specialist i allmänmedicin, listar sex punkter där Sverige borde kunna lära av Norge när det gäller primärvården.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Norge hade stor brist på läkare i primärvården under slutet av förra seklet. 2001 lanserades den så kallade fastlegeordningen. Före reformen var endast 67 procent av norrmännen listade hos en allmänläkare. På bara några år var vakanserna borta och de flesta patienter i Norge hade en fast läkarkontakt. Fastlegeordningen baseras på att patienter väljer en fast läkare, en så kallad fastlege. Man kan byta fastlege två gånger per år.

Nu har 99 procent av norrmännen en fastlege. I Sverige har endast 40 procent av befolkningen en namngiven läkare. Det främsta klagomålet bland svenska patienter är den bristande kontinuiteten.

Jag har varit husläkare/distriktsläkare på Kungsholmen i Stockholm i 25 år. Sedan 2016 har jag vikarierat på flera ställen i Norge och Sverige. Medicinska rutiner är i stort sett identiska i Norge och Sverige. Det är organisationen som skiljer.

I Norge pratar man i dag om en kris i primärvården. Mycket känns igen från Sverige: För mycket administration, för långa dagar, högre patientkrav, svårt att nyrekrytera och så vidare.

Statistik från Helsedirektoratet, som motsvarar Socialstyrelsen, 2018 ger en lite annan bild: Antalet fastläkare ökar år från år och är nu 4 814. Antalet patienter per lista är cirka 1100 och ligger stabilt. Endast 2 procent av listorna saknar fastlege. 55 042 invånare saknar fastlege och får i stället träffa vikarier.  Det fattas alltså cirka 50 läkare.

Om vi hade Norges situation i dag i Sverige skulle vi vara glada.

Jag vill här sammanfatta vad vi borde ta efter:

1. Listning på personlig läkare. Ansvaret blir tydligt. Det blir effektivare, för man kommer ihåg sina patienters sjukhistoria. Patienterna blir tryggare. Det viktigaste är att den medicinska kvaliteten ökar eftersom kontinuiteten blir maximal. Studier har visat att kontinuitet räddar liv.

2. Korta listor. I Norge är genomsnittet cirka 1100 patienter per doktor, i Sverige är det cirka 1950 per doktor. Man beräknar att 1500 allmänläkare saknas i Sverige. De långa listorna gör att ansvaret blir mycket tungt. Många läkare väljer att jobba deltid för att orka med, andra har hoppat av och blivit hyrläkare eller jobbar som nätläkare.

3. Samma primärvårdssystem i hela Sverige. Det blir tydligt för patienten vad som gäller. Man bör ha journalsystem som är kompatibla och fungerar i hela Sverige. I dag har regionerna olika system. Administration av till exempel betalningar kan göras centralt. Uppföljningar och jämförelser blir lättare att göra. Det är också en fråga om jämlikhet eftersom det är så stora skillnader i Sverige mellan till exempel stad och landsbygd. Vårdcentraler i glesbygden har svårare att rekrytera fast personal och måste förlita sig på hyrläkare och vikarier i stor utsträckning.

4. Inga vårdcentraler utan fasta läkare. I Norge är det bara enskilda läkare eller grupper av läkare som får skriva kontrakt med kommunerna, inte vårdbolag. 86,5 procent är egenföretagare, de övriga är anställda av kommuner.

5. Reglerad vidareutbildning. I Norge måste specialister i allmänmedicin förnya sin certifiering som specialist vart femte år. Man måste gå vissa kurser samt till exempel besöka kollegor. I Sverige finns ingen gemensam plan för fortbildning. Det skiljer stort mellan olika regioner. I en undersökning som tidningen Framtidens Karriär – Läkare genomförde 2018 uppgav 55 procent av läkarna att de inte får medicinsk fortbildning i den omfattning de behöver.

6. Fler läkare. Har man kortare listor minskar behovet av övrig personal. Det blir en effektivare organisation. På grund av läkarbristen i primärvården i Sverige har man anställt sjuksköterskor och undersköterskor för att avlasta. Numera är det större brist på sjuksköterskor än läkare totalt.

Jag hävdar inte att norsk primärvård är perfekt. Norge har andra förutsättningar än Sverige, med större andel av sin befolkning i glesbygd, och har därför valt mer småskaliga lösningar än Sverige. Jag hävdar ändå att ovanstående punkter går att implementera i Sveriges primärvård.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler