Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Olle Hellström, pensionerad allmänläkare.

Olle Hellström, pensionerad allmänläkare.

”Studiet av ordlös dialog har mycket att ge allmänläkare”

Okunskap har gjort att också jag drivit patienter att “skrika allt högre med kroppen”, skriver allmänläkare Olle Hellström.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Varför håller många människor så envist fast vid sina upplevt organiska sjukdomar fastän utlösande orsak inte kan påvisas? Se bara hur gärna vi behåller en vana. Alla börjar skapa vanor i relation till föräldrar, sedan syskon, grannar, skolkamrater etcetera. Vi vill fortsätta se vårt liv och vår omgivning som förr. Det ger känsla av trygghet.

Att vi formar oss själva vet Jean-Paul Sartre, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Viktor E. Frankl, Hans Georg Gadamer med flera tänkande personer. De har på olika sätt belyst människans grundläggande strävan att forma och leva kvar i den värld hon skapat och bara själv kan se. Om vilja och förmåga kommer i obalans sviktar hennes känsla av mening. Hon känner sig inte i form utan att veta varför, mår sämre och söker ibland vård. Hon vill få sin ohälsa bedömd, namnsatt, förklarad och åtgärdad. Också allmänläkare har lärt sig se alla sina patienter med naturvetenskapligt kunskapsperspektiv för ögonen.

Patienter förväntar sig ofta att få en objektiv förklaring till sin kända obalans. När upplevd ohälsa medicinskt kan visas bottna i kroppslig avvikelse, till exempel hälta på grund av hälseneskada, yrsel på grund av nervskada i hjärnan med mera, har både patient och läkare nått sina mål att fastslå ohälsans orsak. Med sofistikerade tekniska undersökningsmetoder kan en läkare nu med hög precision också visa att många patienter överraskande ofta inte har den kroppsliga störning de känner. Ändå kan de må lika dåligt, ofta sämre, med läkarens besked. How come? En icke autentisk berättelse kan få oss att förstå varför kroppsligt friska människor känner sig sjuka.

Sent en mörk natt panikflyr föräldrar med två pojkar, fyra och sex år, från sitt hem i Mellanöstern. De gömmer sig under en presenning på en lastbil på väg till en hamn. Lasten lossas i Grekland. Två månader senare, efter påfrestande bil- och båtresor, hunger, köer, väntan, är de fyra nu inkvarterade i svensk glesbygd, utan golvmatta, egna bestick, grannar, farföräldrar och husdjur. Allt saknas som de tidigare lärt känna och vant sig vid. I totalt främlingskap vill pojkarna se sina föräldrar i original, och själva bli sedda, hörda, mötta som förr.

“Uppgivenhet är ingen sjukdom, men kan bli om läkare tolkar den förvirrades försök att återskapa mening genom att visa symtom.”

Skrik och tårar biter inte. Men när de visar smärta, i mage, öron, huvud, hals, ser och känner de att föräldrarna lyssnar, ser och kramar dem nästan som förr. Den äldsta pojken, fastän torr sedan flera år, kissar på sig. När de vägrar tala, dricka, äta, kallar pappan på läkare. Föräldrarna är ångestfyllda, då av flera skäl än hot om att bli avvisade. Läkaren ser hur pojkarna blir allt sämre. Den yngre krampar. “Sjukdom”, säger läkaren. “Barnen ska först av allt ha näring, dropp.”

Begreppet uppgivenhetssyndrom säger det sinnligt sanna. Barn som känner sig uppgivna och inte får bärande svar på sina försök att redogöra varför, drivs att utan ord visa kroppsliga störningar för att göra sig, och bli, sedda och förstådda. De agerar för att kunna återskapa sin integritet, sin unikt formade balans mellan egen och omgivande värld. De är som fladdermöss i en miljö som inte längre svarar på sända frekvenser. Uppgivenhet är ingen sjukdom, men kan bli om läkare tolkar den förvirrades försök att återskapa mening genom att visa symtom.

Okunskap har gjort att också jag drivit patienter att “skrika allt högre med kroppen”, kräva rätt diagnos, mediciner, remisser. Jag har suttit fast i inlärd orsakssökande scientism, inte funderat och förstått meningen i patienters försök att formulera sig via till exempel smärta. Med kompletterande utbildning kan jag nu bättre förstå också den dimension hos människan som inte kan förklaras och ges vetenskapligt rättvisande namn. Två ytterligt välskrivna böcker har hjälpt. Den ena visar kritiskt filosofiskt hur död vetenskap invaderar vår syn på det levande hos människan, vilket inte kan mätas och dokumenteras i mängdmått: Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.

Den irländska neurologen Suzanne O’Sullivan menar, i en annan bok med fängslande berättelser: It’s all in your head – stories from the frontline of psychomatic illness, att flera av hennes långvarigt nedsatta patienters ohälsa kan skyllas på läkares okunnighet. Kollegor har inte förstått utan försökt kategorisera det unikt meningssökande i sina patienters smärtfyllt maskerade uppgivenhet.

Studiet av ordlös dialog mellan meningssökande uppgivna barn, föräldrar och läkare har mycket att ge i synnerhet allmänläkare. De två böckerna förmedlar kunskap och skapar förutsättningar för mer än objektivt orienterad mät- och kalkylerbar syn på människors subjektiva ohälsa.

Kommentarer