Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Sven Román, barn- och ungdomspsykiater. Fabian Ståhle, civilingenjör.

Sven Román, barn- och ungdomspsykiater. Fabian Ståhle, civilingenjör. Bild: Gunilla Madlung (Sven Román), Privat (Fabian Ståhle)

”Dödshjälp har aldrig kunnat begränsas”

En legalisering av dödshjälp legitimerar och normaliserar en uppfattning att även andra resurskrävande människor gör bäst i att dö, skriver Sven Román och Fabian Ståhle.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Juha Hänninen kritiserar oss för att inte ha data som styrker att det ekonomiska utrymmet för palliativ vård minskat samtidigt som dödshjälp legaliserats. Vi har dock hänvisat till uppgifter från trovärdiga källor i både Belgien och Kanada i våra repliker Rätten till sin död blir lätt en plikt att dö och Dödshjälp prioriteras framför andra alternativ.

Juha Hänninen skriver också: ”Det finns inga skäl att förutsätta ett ”sluttande plan” med oundviklig ökning av läkarassisterad frivillig dödshjälp till andra patientkategorier än de med kort återstående tid att leva och med svåra lidanden.” Han har fel. Detta är precis vad som skett i alla länder som infört dödshjälp. Initialt har man sagt att det endast ska ges till dem med obotlig terminal sjukdom, men bara efter några år har ett sluttande plan uppstått.
Vi förbigår här den uppenbara utvecklingen i Beneluxländerna, och fokuserar istället på Nordamerika.

Förslag till bredare tillämpningar av Oregonmodellen förs nu fram i USA i allt större omfattning. Men en dold expansion var redan från början inbyggd i Oregons lag, som bara skulle gälla obotligt sjuka. I en brevväxling med Oregons hälsomyndighet fick vi veta att om någon avbryter eller nekar en behandling och därmed har högst sex månader kvar att leva, kan personen få dödshjälp. I den amerikanska dagstidningen The Bulletin 14 augusti 2017 berättade läkaren Charles Blanke, Oregon, om sin unga cancerpatient som med en relativt harmlös behandling hade över 90 procents chans att bli botad. Då patienten vägrade behandling godkände Blanke henne för dödshjälp.

I Oregon kan patienter med ett psykiatriskt tillstånd få dödshjälp, om de bedöms beslutskapabla. Det är obegripligt, då psykiatriska tillstånd är behandlingsbara och önskan om att dö ett symtom på tillståndet. Dessutom bedöms allt färre av dem som får dödshjälp i Oregon av en psykiater, 2018 fick bara 2 procent en sådan bedömning.

Utvecklingen i Kanada är mer aggressiv. Redan vid lagens tillkomst 2016 ifrågasattes kravet på att den naturliga döden ska vara ”rimligt förutsägbar”. Stor kreativitet har uppvisats i tolkningen av detta oprecisa villkor, som man nu gör stora ansträngningar för att helt eliminera.

Erfarenheter visar alltså att dödshjälp aldrig har kunnat begränsas. Det är också logiskt oundvikligt. Om syftet är att avhjälpa smärta, varför inte erbjuda dödshjälp till de kroniskt sjuka, vars totala lidande kan vara mycket större än det hos dem med terminal sjukdom, eller till dem med långvarigt psykiskt lidande? En legalisering för endast döende patienter med svåra plågor kommer att uppfattas som diskriminerande och likabehandlingsprincipen anföras för att utvidga lagen. Efter att icke döda-principen är övergiven finns inga fler principer att åberopa som kan motivera några begränsningar och döden kommer att ses som en lösning på allt flera typer av problem – även omgivningens.

Dödshjälp frigör därför ekonomiska krafter som motverkar patientautonomin. Detta kan illustreras av den svårt sjuke kanadensaren Roger Foleys samtal med sjukvårdsbyråkrater i London, Ontorio. De ställde honom inför valet att betala sin sjukhusvistelse eller ansöka om dödshjälp. Nyhetskanalen CTV News publicerade 2 augusti 2018 ljudupptagningar från samtalen. I samma nyhetsinslag berättar etikern Tom Koch att det är vanligt att patienter inom palliativ vård upplever ett ”enormt tryck” att välja den kostnadseffektiva dödshjälpen istället för en dyrare hemsjukvård.

FN:s sändebud med uppgift att granska hur funktionshindrades rättigheter efterlevs, Catalina Devandas Aguilar, besökte Kanada våren 2019. Hon beskriver i sin rapport att hon är ”extremt oroad” av följderna av dödshjälpslegaliseringen för funktionshindrade och uppmanar Kanadas regering att vidta åtgärder för att inte funktionshindrade måste söka dödshjälp på grund av avsaknaden av andra alternativ.

En legalisering av dödshjälp kan aldrig begränsas till de terminalt sjuka. Den legitimerar och normaliserar en uppfattning att även andra resurskrävande människor gör bäst i att dö.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler