Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Rickard L Sjöberg, överläkare och docent i neurokirurgi samt docent i medicinsk psykologi. Christopher Gillberg, universitetsöverläkare och senior professor i barn- och ungdomspsykiatri. Britta Alin Åkerman, senior professor, leg psykolog och leg psykoterapeut. Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri. Mikaela Luthman, överläkare i palliativ medicin, med dr. Sven Román, specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri. Susanne Ringskog Vagnhammar, överläkare i psykiatri. Susanne Bejerot, överläkare och professor i psykiatri.

Rickard L Sjöberg, överläkare och docent i neurokirurgi samt docent i medicinsk psykologi. Christopher Gillberg, universitetsöverläkare och senior professor i barn- och ungdomspsykiatri. Britta Alin Åkerman, senior professor, leg psykolog och leg psykoterapeut. Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri. Mikaela Luthman, överläkare i palliativ medicin, med dr. Sven Román, specialistläkare i barn- och ungdomspsykiatri. Susanne Ringskog Vagnhammar, överläkare i psykiatri. Susanne Bejerot, överläkare och professor i psykiatri.

”Erfarenhet och forskning talar emot dödshjälp”

Varje dödshjälpssystem kommer med nödvändighet att innehålla betydande element av godtycke och osäkerhet, skriver åtta debattörer.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Johan Cullberg argumenterar i sin replik kring den så kallade Oregonmodellen för att det är viktigt att betona skillnaden mellan självmord och läkarassisterat självmord. Medan självmordet, enligt Cullberg, är att betrakta som en psykiatrisk och mänsklig katastrof är ju det läkarassisterade självmordet tänkt som ett sätt att föregripa plåga och utsatthet. Det rör sig alltså här, till synes, om två helt olika saker.

Det är lätt att instämma i Cullbergs principiella hållning. Vi som arbetar inom sjukvården bör naturligtvis så långt som möjligt medverka till att undvika mänskliga katastrofer men gärna försöka föregripa plåga och utsatthet. Den centrala frågan är ju dock om de existerande dödshjälpsmodellerna är bra verktyg för att göra detta.

Den metod som inom Oregonmodellen används för att skilja den ena typen av självmord från den andra är alltså en kombination av medicinska, psykiatriska och (åtminstone underförstått) psykologiska läkarbedömningar. Precisionen i många av dessa bedömningar är dock, som Cullberg väl vet, ganska låg. En illustration av detta ges i en studie av 58 patienter som bett om läkarassisterat självmord, publicerad i BMJ i oktober 2008 av Ganzini med flera.

Parallellt med bedömningar av läkare som arbetade inom Oregonmodellen bedömdes patienterna i studien också av en psykiatrisk forskargrupp med bland annat en etablerad depressionsskala och en strukturerad intervju, genomförd i enlighet med den psykiatriska diagnoshandboken Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM.

Forskarnas bedömning blev att tretton patienter (22 procent) uppfyllde kriterier för depression. Av de arton patienter som slutgiltigt godkändes för läkarassisterat självmord kom tre (16 procent) från den deprimerade gruppen. Nio patienter kom så småningom att fullfölja sitt självmord och de tre deprimerade patienterna (33 procent) ingick i den gruppen.

Om man bortser från de patienter som godkändes för läkarassisterat självmord, trots att de led av en depression, tycks alltså majoriteten (60 procent) av de övriga ha backat ur innan suicidet hunnit genomföras. En i debatten ofta framförd förklaring till denna typ av resultat är att möjligheten att suicidera ger en sådan känsla av livsmening och kontroll att lusten att suicidera försvinner. En kanske rimligare förklaring som också har betydligt starkare stöd i psykologisk forskning är dock att suicidalitet ofta varierar över tid även hos terminalt sjuka patienter.
Hur studiens resultat än tolkas, och vilka eventuella invändningar man än skulle kunna tänkas ha mot detaljer i dess design, så fungerar den väl för att illustrera att den gräns mellan katastrofer och att förebygga utsatthet som Cullberg vill peka på i praktiken är undanglidande, komplex och svårdefinierad. Varje dödshjälpssystem kommer därmed med nödvändighet att innehålla betydande element av godtycke och osäkerhet.

Att samhället, med sjukvården som redskap, lanserar ett sådant system som alternativ till den etablerade palliativa vården kan kanske utifrån välavgränsade teoretiska och filosofiska tankemodeller te sig attraktivt. Såväl klinisk erfarenhet och etablerad psykologisk och suicidologisk forskning, som de erfarenheter som gjorts av tidigare försök att introducera modeller för dödshjälp, under olika tidsepoker och i olika delar av världen, talar dock emot att storskaliga experiment med detta inom svensk sjukvård skulle vara vettigt eller humant.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler