Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Mostphotos

”Är det sluttande planet verkligen sluttande?”

Det finns ingen automatisk process som leder till att ständigt nya patientgrupper får dödshjälp, skriver Juha Hänninen i en replik.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Juha Hänninen, konsult och tidigare överläkare inom palliativ vård i Finland.
Bild: Fritz Langmann

Jag är överens med Sven Román och Fabian Ståhle om att antalet patienter i Nederländerna och Belgien som begär frivillig dödshjälp har ökat. Om det verkligen är ett uttryck för ”det sluttande planet” är en annan fråga. Deras exempel från Oregon kan ses antingen som en konsekvens av lagstiftningen eller som ett uttryck för ökat självbestämmande för patienterna inför läkarna.
I boken Den sista friheten – om rätten till vår död, från 2016, skriver författaren Inga-Lisa Sangregorio att vi borde bli befriade från ”de goda samariterna”, som i sin välvilja hindrar oss från att dö när vi hellre önskar att dö än att utsättas för ”behandling” som förlänger döendet. De som förhindrar denna förlängning av döendet – enligt Sangregorio – ”kommer inte att vara onda människor – de är goda”.

I en vetenskaplig artikel om ”det psykologiska sluttande planet” (av J Potter, publicerad i tidskriften Medicine, Health Care and Philosophy i juni 2019) skriver författaren att ”Denna artikel analyserar det psykologiska sluttande plan-argumentet tillämpat på läkarassisterat döende och använder aktuell empirisk evidens från olika länder världen runt, om praxis vid läkarassisterat döende och/eller eutanasi. Artikeln argumenterar att (1) användandet av det psykologiska sluttande plan-argumentet mot läkarassisterat döende är logiskt vilseledande, (2) denna typ av ”sluttande plan” saknar verklighetsanknytning och (3) det psykologiska sluttande plan-argumentet är därför i sig själv otillräckligt för att rättfärdiga förbud mot läkarassisterat döende” (förf. översättning).

Sluttande plan-argument är ett uttryck för rädsla. Rädsla för att vi inte skall kunna kontrollera våra handlingar. I en annan vetenskaplig artikel (av E Blackstone och SJ Yougner, publicerad i Journal of Medical Ethics i oktober 2018) skriver författarna "Allteftersom läkarassisterat döende får fotfäste i USA och annorstädes framförs många andra sluttande planet-argument. Även om flera av dessa spekulationer bör tas på allvar, rättfärdigar dessa inte att rådande praxis stoppas”.

I en kanadensisk vetenskaplig artikel (av J Reggler, publicerad i Canadian Medical Association Journal i mars 2017) menar författaren att "Sluttande plan-argumentet använder rädslan inför det okända och citeras av motståndare till läkarassisterat döende. Med 20 års erfarenhet och data om läkarassisterat döende från många tusen sådana patienter i olika länders rättsskipning behöver vi inte tillgripa gissningar eller rädsla inför det okända" (förf. översättning).

Det är möjligt att vidga perspektivet på läkarassisterat döende men det sker bara om vi har en önskan att göra det. Det finns ingen automatisk process, som oundvikligen kommer att leda till en situation där ständigt nya patientgrupper får dödshjälp. Det handlar om oss, våra nuvarande patienter och framtida patienter i syfte att göra lagstiftningen sådan att den överensstämmer med våra etiska principer.

Streck i debatten

Dagens Medicin har nu dragit streck i denna debatt. Inga nya inlägg i diskussionen om dödshjälp kommer att publiceras. Undantag görs endast för redan publicerade debattörer som vill svara på repliker riktade till dem.


Relaterat material
”Dödshjälp har aldrig kunnat begränsas”

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler