Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad. Bild: Fredrik Karlsson/Bildbyrån

”Ingen vill erkänna att vi inte är Stålmannenrobotar”

Susanna Sandberg killgissar att lyckliga läkare är minst 50 procent mer effektiva men undrar samtidigt om Regionen kan kräva ett glättigt sinnelag.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Lyckliga läkare är 20 procent mer effektiva på att ställa diagnoser, enligt poeten Bob Hansson. Jag har ingen aning om var Bob fått denna siffra ifrån. Den låter förvånansvärt låg. Självklart påverkar ens sinnesstämning arbetsprestationen.

Tänk bara själv: en dag med tandvärk, eller en dag då du grälat med din partner på morgonen – hur pass fokuserad är du då? Du blir grinig och snäser av arbetskamrater och orkar inte engagera dig i dina patienters problem. ”Klåda, va? Tänk på hur jag har det i stället, gubbskrutt!”

En dag då du sovit gott, blir vänligt bemött av kollegor som också är på gott humör, är allt lätt.

Jag skulle killgissa på att lyckliga läkare är minst 50 procent mer effektiva än läkare i neutral sinnesstämning. Och olyckliga läkare… Ojojoj! Då får man dra av – vad tror ni? 75 procent?

Problemet är att ingen vill erkänna att vi inte är Stålmannenrobotar som kan arbeta dygnet runt utan rast, vila, mat eller uppmuntran. Att en läkare skulle kunna bli trött eller inte orka vad som helst är en för många lika obehaglig sanning som att världen sakta värms upp till obehagliga nivåer.

Fast å andra sidan är det inte så mycket man kan göra åt det. Humöret alltså. Man får bita ihop och jobba på. En av mina kolleger brukar ta mig åt sidan på morgonen och berätta om hen är lite ur balans den dagen. Det är omtänksamt, men egentligen överflödigt eftersom det svarta molnet som följer hen nästan lämnar en skugga i den sol­befriade mottagningskorridoren.

Det är bra att hen berättar. Eller så är det inte bra. Egentligen tycker jag att man ska få vara lite småsur inombords och lite tystare än vanligt utan att behöva be om ursäkt för det. Något litet privatliv liksom. Eller har Regionen rätt att kräva, förutom ett korrekt hygieniskt beteende och adekvat medicinsk kompetens, ett glättigt sinnelag också?

Min arbetskamrat är mycket plikttrogen och biter ihop och jobbar på. Jag grubblar på vad som orsakat dagens kris, om jag borde erbjuda kollegan att prata ut. Tankarna skenar i väg och när jag lyfter blicken för att se vad klockan är har molnet försvunnit och glittret är tillbaka i ögonen. Att fokusera på jobbet fick hen att glömma bekymren.

Min arbetsplats har blivit Hälsofrämjande Arbetsplats. Det innebär i korthet att vi är ålagda att träna på arbetstid fast utan att någon tid avsätts för det (kanske resonerar Regionen som så att det är tanken som räknas). Men alla tränar ju redan på fritiden, protesterade en kollega. Varför kan vi inte göra något som gör oss gladare i stället?

Precis så tycker jag också. Jag tycker att Lyckofrämjande Arbetsplats vore mycket bättre. Om vi är glada, blir patienterna glada och Regionen blir nöjd på grund av den ökade effektiviteten. Självklart med tid avsatt för Lyckofrämjande aktiviteter varje vecka, gärna måndag morgon. Då slipper man också jobbångest på söndag kväll eftersom veckan börjar med lek och skoj.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler