Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Stegringen av suicidtalen kan bli begriplig i ljuset av hur det moderna, västerländska samhället utvecklats, skriver debattören.

Stegringen av suicidtalen kan bli begriplig i ljuset av hur det moderna, västerländska samhället utvecklats, skriver debattören.

”Det behövs nya tankesätt för att hjälpa suicidala personer”

På befolkningsnivå är den psykiatriska suicidpreventionen ett misslyckande, skriver Jan Beskow, professor, psykiater och suicidforskare.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Jan Beskow, professor, psykiater och suicidforskare.

Under mer än 50 år av djupt engagemang har jag varit med och format dagens suicidprevention, dominerad av psykiatrin. Den räcker inte. Jovisst, många personer med ångest, depression och suicidalitet har fått hjälp. Andra har bara känt sig bortstötta, icke förstådda. Men på befolkningsnivå är den psykiatriska suicidpreventionen ett misslyckande. 

Depression. När vi inom psykiatrin såg sambandet mellan depression och suicid blev glädjen stor. Vi hade ju antidepressiv medicin. Suicidproblemet var löst! De kurvor från år 1980 och framåt som visade suicidtalen, det vill säga antalet självmord per 100 000 invånare och år, sjönk år från år precis som de skulle. Bra!

Men omkring år 2000 stoppade sänkningen och kurvan planade ut på en helt oacceptabelt hög nivå. Inte bra. Stor, lite förvånad, besvikelse.

Samtidigt har vi lyckats bryta tabueringen. Nu går det att prata om självmord. Det är bra. Det är till och med nödvändigt för utveckling av rationell suicidprevention. Suicidalitet framstår som det stora samhällsproblem det är, likvärdigt med psykisk sjukdom och drogmissbruk. 

Men det öppna samtalet är också riskabelt. Det har en biverkan. Tiden mellan tanke och handling blir kort. Suicidpreventiva ingripanden måste vara snabba. 

Puckeln. Vad de publicerade kurvorna inte visar är den stadiga ökningen från 1960 till 1979/80!

Suicidtalet ligger nu på samma nivå som i början av 1960-talet. Eller snarare något högre. Åren 1960 till 1964 var det i genomsnitt 1 376 suicid varje år. År 2017 var det 1 544, det vill säga fyra varje dag. Inte så konstigt. Vi är fler svenskar nu. 

Vad värre är att även suicidtalet, det vill säga antalet självmord per 100 000 invånare ligger högre nu än då. Suicidtalet tar bort inverkan från befolkningsökningen. 1960–1964 var det i genomsnitt 18,2 och 2017 18,6. Varför det ökade så mycket under 1960- och 1970-talen är det ingen som riktigt vet. Således först en uppgång och sedan en nedgång. Så som suicidtalen alltid svängt men av olika skäl. Varje tid och varje plats har sina orsaker till självmord. Hur ska vi förstå detta?

Stegringen kan bli begriplig i ljuset av hur det moderna, västerländska samhället utvecklats.  Det är dåligt anpassat till den ömtåliga människan. Suicidala personer bär en stor del av samhällets ständiga produktion av lidande. De är hjältar. Vi bör ta vara på deras erfarenheter.

Personer med depression har större svårigheter att lösa livets problem. De som har stora svårigheter med detta blir ofta ångestfulla och deprimerade. Att se suicidalitet som symtom på psykisk sjukdom, till exempel depression, är därför okej – om det är psykiska sjukdomar man är intresserad av. En teori om suicidalitet däremot måste handla just om suicidalitet. En teori om eutanasi måste handla just om eutanasi. Och där är vi inte än.

Problemlösning. Om nu suicidalitet inte i första hand är ett symtom på ångest och depression, vad är det då?  I en bok med arbetsnamnet Ögonblick av suicidalitet, som jag och sex medförfattare skriver på, menar vi att tankar på självmord är vanliga. Vad mer är: de har ofta en konstruktiv funktion. De är en del i försök att lösa alltför svåra, alltför smärtsamma livsproblem, ett försök att använda vår hjärnas enorma kapacitet för förändring. De anger en möjlig utväg. Tankeförlamningen släpper och personen kan ta nästa steg. Bakom hörnet finns ofta en oväntad lösning. Här måste vi skilja mellan tanke och handling.

Men vi går ett steg till. Djupast sett är suicidalitet en hämning av och till sist ett totalstopp på en persons energi- och livsflöden. Ett totalt livsnederlag. Detta öppnar för suicidologins samhällskritiska funktion. Det ger en koppling till dagens stora politiska frågor, vår väg mot ett globalt suicid. Världen börjar hänga samman.

Samarbete mellan samhällsvetenskap och psykiatri. Vi som arbetar inom suicidprevention måste börja en dialog om människan som samhällsvarelse.  De ökande kunskaperna om hjärna och evolution icke att förglömma.

Låt oss inse vårt nederlag. Låt oss öppna nya dialoger, nya sätt att tänka för att så småningom alltmer kraftfullt kunna hjälpa alla dem som plågas av sin suicidalitet.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler