Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Otillräcklig bemanning, bristande kompetens och patienter i korridorer är faktorer som ökar risken för att misstag ska begås, skriver debattörerna.

Otillräcklig bemanning, bristande kompetens och patienter i korridorer är faktorer som ökar risken för att misstag ska begås, skriver debattörerna.

”Vårdskadorna minskar inte – är det dags att byta strategi?”

Ansvaret måste breddas till att omfatta de nivåer i hälso- och sjukvården som ger förutsättningar att bedriva en säker vård, skriver bland andra Synnöve Ödegård.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Synnöve Ödegård, legitimerad sjuksköterska, doktor i folkhälsovetenskap.

År efter år publiceras alarmerande rapporter om bristande patientsäkerhet trots decenniers arbete med att minska vårdskadorna. Det bedöms att cirka 110 000 patienter årligen drabbas av skador som hade kunnat undvikas. I cirka 45 procent av fallen har skadorna lett till förlängd sjukhusvistelse eller extra vårdkontakter och för cirka 1 400 patienter bedöms skadan ha varit en bidragande orsak till att patienten avlidit (SKL 2018). Förutom allt mänskligt lidande är kostnaden enorm och beräknas årligen uppgå till 9 miljarder kronor för enbart de extra vårddagar som skadorna medför.

Siffrorna måste naturligtvis ställas i relation till det totala antalet vårdinsatser. Vid en sådan beräkning är andelen patienter som drabbas av en vårdskada relativt låg. Däremot är antalet patienter som drabbas oacceptabelt stort. Det är därför dags att ifrågasätta traditionella synsätt och de metoder som tillämpas i patientsäkerhetsarbetet.

Ansvaret för en allvarlig händelse har under många år i alltför hög omfattning fokuserat på vårdens ”utförare” och brister högre upp i organisationen och systemet har inte beaktats. Den enskilde individen har alltid ett eget ansvar för sina handlingar, men ansvaret måste breddas till att omfatta de nivåer i hälso- och sjukvården som ger förutsättningar att bedriva en säker vård. 

Ett exempel som illustrerar det är beslutsprocesserna kring Nya Karolinska sjukhuset och de konsekvenser och risker som uppstått där och hur de även påverkar övrig vård inom regionen. Såväl i Sverige som i andra länder har fokus för patientsäkerhetsarbetet i huvudsak varit inriktat på det som redan har hänt och mycket resurser har lagts på rapportering av incidenter. Studier visar emellertid att såväl analys som uppföljning och återkoppling av rapporteringen kan förbättras på alla nivåer inom hälso- och sjukvårdssystemet.

Inom säkerhetsforskningen råder ett nytt sätt att tänka kring säkerhet, med större fokus på att skapa förståelse för det som fungerar på och mellan systemets alla nivåer. I den nyutkomna antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet redovisas den senaste kunskapen inom området.

Arbetet med säkerheten behöver utformas utifrån vårdens olika verksamheter, med ett större inflytande för professionerna, och även inbegripa samverkan med patienten och de nya samverkansformer som möjliggörs av till exempel digitalisering. Patientsäkerhet bör också i högre grad bli en integrerad del i det systematiska kvalitetsarbetet. Mer interaktiva, praktiknära forskningsmetoder som även inkluderar patienter och närstående och en bredd av olika intressenter behöver utvecklas. Krav på kontinuerlig kompetensutveckling borde vara självklart och även omfatta säkerhetsområdet – något som även berör tillsynsmyndigheter. 

Studier visar tydliga samband mellan arbetsmiljö och säkerhet. Förutsättningarna för vårdpersonalen att bedriva en säker vård påverkas i hög grad av ekonomi och politiska beslut. Personalen larmar och rapporterna till Arbetsmiljöverket ökar – ”Ingen vågar tala om hur patientfarligt det är” säger huvudskyddsombuden för Läkarförbundet och Vårdförbundet i Dagens Medicin nr 36/19. De menar att politikerna inte tar sitt ansvar och att sjukhusledningen inte lyssnar. Inom många verksamheter har vårdpersonalen en ohållbar arbetsmiljö med alltför hög arbetsbörda, stor personalomsättning och många vikarier.

Otillräcklig bemanning, bristande kompetens, patienter som vårdas på ”fel” avdelning och patienter i korridorer är andra faktorer som alla medför ökade risker för att misstag ska begås och för att patienter kan komma till skada. Dessutom bidrar komplexiteten och dynamiken i den snabba tekniska och organisatoriska utvecklingen med förändrade vårdformer, till exempel hemsjukvård, till en mer diversifierad vård som i sig medför nya utmaningar och risker.

Från att ha varit en föregångare inom patientsäkerhetsområdet har Sverige hamnat efter våra nordiska grannländer framförallt när det gäller forskningen. Det är nu hög tid att ta frågan om förutsättningarna att bedriva en säker vård på allvar, för att inte lidande och kostnader ska fortgå eller till och med öka. För det behöver vi utveckla och bygga upp kunskapsområdet patientsäkerhet så att det omfattar hälso- och sjukvårdssystemets samtliga aktörer och nivåer. Nya rön från forskningen måste dessutom få större utrymme och integreras i vårdens samtliga grund- och specialistutbildningar.

Vi vet att framtiden innebär både medicinska, tekniska och sociala förändringar som kommer att ske i snabb takt – på vilket sätt kan vi inte förutse. Det ekonomiska trycket kommer att öka med risk för att arbetet med patientsäkerheten nedprioriteras. För att möta såväl dagens som morgondagens utmaningar är det angeläget att de som fattar beslut och fördelar resurser har tillgång till underlag baserade på ny kunskap inom säkerhetsforskningen.

1936 fick fyra personer av misstag dödande injektioner på Maria sjukhus, en händelse som gav upphov till lex Maria. Det är intressant att notera att pressen redan i samband med händelsen ifrågasatte ”systemet” och förutsättningarna för personalens möjligheter att bedriva en säker vård – en beskrivning som har hög relevans även idag. Så här skriver Aftonbladet i september 1936:

”Det upprörande är, att beträffande Maria-tragedin själva det bristfälliga systemet ej tagits i beaktande, fastän varje initierad vet, att detta för eller senare måste leda till olyckor av detta slag. När det gäller arbetstidens längd, arbetets art och omfattning, knusslas det beträffande de anställda från allmänhetens sida med pengar, så att i annat fall naturliga säkerhetsåtgärder måste eftersättas.”

Sammanfattningsvis anser vi att:

  • Patientsäkerhet måste behandlas som ett prioriterat forskningsområde.
  • Säkerhetsforskningens nyare rön måste omsättas och tillämpas inom hela hälso- och sjukvårdssystemet – även inom tillsynsmyndigheter.
  • Förutsättningarna för att bedriva en säker vård måste beaktas av samtliga aktörer inom sjukvårdssystemet.
  • Resurser bör avsättas för att förbättra beslutsunderlag, baserat på forskningen, för dem som fördelar de resurser som i sin tur påverkar patientsäkerhetsarbetet.

Samtliga författare medverkar i antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet.

Synnöve Ödegård, leg sjuksköterska, doktor i folkhälsovetenskap, redaktör för antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet.

Åsa Andersson, leg sjuksköterska, med lic, Svensk sjuksköterskeförening.

Boel Andersson Gäre, barnläkare, professor vid Jönköping Academy for improvement in health and welfare, Jönköping University och Region Jönköpings län.

Richard Cook, leg läkare, pedagog, forskare och professor emeritus i systemsäkerhet i hälso- och sjukvårdsorganisationer vid KT.

Mirjam Ekstedt, leg sjuksköterska, professor i vård-vetenskap. Forskar inom systemsäkerhet och best practice för vårdkontinuitet och nära vård. Linnéuniversitet och Karolinska institutet.

Jeanette Hounsgaard, har lång erfarenhet av kvalitetsutveckling, riskhantering och analys av olyckor inom olika högriskverksamheter i Danmark.

Karl Hybinette, specialistsjuksköterska inom intensivvård, Karolinska sjukhuset, doktorand inom system-säkerhet Karolinska institutet.

Anna Krohwinkel, ekonomie doktor, forskningschef Stiftelsen Leading Health Care.

Kiku Pukk Härenstam, specialistläkare Barn- och ungdomsmedicin, Karolinska sjukhuset, samt forskare vid Institutionen för lärande, informatik, management och etik, Karolinska institutet.

Christian von Plessen, leg läkare. Expert i kvalitets-utveckling, lektor vid Syddansk universitet. Arbetar för en kanton i Schweiz med att utveckla en kvalitets-strategi för hälsovården.

Irene Tael, beteendevetare och säkerhetsexpert med lång erfarenhet från forskning och tillsyn inom kärn-säkerhetsområdet samt patientsäkerhet.

Hans Winberg, ekonomie licentiat, generalsekreterare Stiftelsen Leading Health Care

Jan Öhrming, professor emeritus i företagsekonomi med inriktning mot organisation och ledning inom hälso- och sjukvård, Södertörns högskola.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler